mpattilla

Nu är det dags för uppdatering då klagomålen bara rullar in eftersom ja inte skriver så mkt längre.
Jag vet inte det kanske beror på att jag är väldigt lycklig i dagsläget.
Jag känner att ja ler från varenda muskel från min klotrunda kropp!

Jag funderade tidigare på varför ja känner detta lyckorus inom mig, som en ström som slår sig fri och tar sig förbi alla hinder den stöter på, som en våg som bara sköljer över och raderar de som känns som okonkret.
Jag rider ut den här vågen, ståendes, briljerandes och leendes och med mitt ynka lilla huvud så högt ja kan =)
Jag kanske inte har allt, dvs det här som alla drömmer om...
Jag har ingen egen familj, dvs egna barn och en karl som sköter de mesta, inget fast jobb, ingen lägenhet ingen pojkvän men jag har mitt hopp mina drömmar och jag har min stolthet över den jag är.
Och varför skall inte just dem sakerna kunna göra en människa som mig så pass lycklig som jag är idag med all rätt?
Jag behöver inte materia för att känna mig trygg, jag behöver inte en famn för att känna mig älskad jag behöver inte någon annan brevid mig varje dag för att känna mig uppskattad.
För mina vänner får mig att le varje dag, min familj gör mig lycklig och där jag bor, där är mitt hjärta i sig.

Självklart är man inte felfri, man funderar, man tänker, man konstaterar, man felar, man gråter och man känner smärta.
Men det känns långt bort idag, det känns okonkret.
Det känns som om den skutan jag idag placerat min fötter på kommer färda mig långt, långt bort... Mot mina drömmar och allt som här där till.
Horisonten speglas i bara i vatten, inte en skugga och inte ett moln så långt ögat kan nå.
Allt som syns är bästa styrman som ler och säger ai ai kapten, andra förman som glassar på däck två och njuter och jag, som står bakom rodret bak i akten och tar mig precis dit jag vill av bara en handvändning.
Lyssnar till fåglarnas kvitter, vindens tjusning, och solen steker mot min nakna hud och sätter sina spår till att få en av briljera vackert i skuggans tid.
Allting påverkar mig, ljus, dofter, värmen, kylan, allt - men det gör det positivt.
Jag värdesätter varje dag idag som om det vore min sista, trött som pigg, det får mig att le, det får mig att tänka framåt, ingenting är omöjligt för jag har ingenting som binder mig fast.
Det är min lycka!

Jag tror det är min tid nu, min tid att stiga upp ur askan och blomma ut i den djupaste lågan med dem vackraste topparna.
Jag tror det är min tid att le från hjärtat och mena det, jag tror det är min tid att acceptera det som vart, släppa det och gå vidare.

Jag lovar, jag kommer och hälsar på dig snart - för jag känner mig redo nu... Jag känner mig stark!!

Är det så här det känns att vara lycklig? - Då klarar jag av det....

Se mig, hör mig, rör mig, känn mig, älska mig.... För nu är jag här för att stanna!!

Jag vet att jag inte har uppfyllt önskningarna om att jag skall få fart på min blogg igen som ja tidigare lovat,
jag antar att jag haft mycket i huvudet och inte riktigt funnit tid eller ork att sätta ner samtliga tankar och känslor i ord för att sedan sprida dem vidare via längre texter som andra kan läsa, nära som långt borta.

Saker och ting har skett i mitt liv på väldigt kort tid, vänskaper ja sent kommer glömma och låta passera men som på kortare tid glidit mig ur händerna har kommit att vidröra vid mitt hjärta.
Tårar jag aldrig någonsin trodde att ja skulle fälla utav dem rimliga anledningarna ja aldrig tidigare stött på har fallit, skratt från den mörkaste platsen inom mig som valt att bryta sig igenom och bli en del av min vardag har kommit att blivit en del av mig... Jag antar att ja ler av större delen av min kropp men samtidigt har jag nog aldrig känt mig så osäker som i dagsläget...
Jag känner mig stabil, trygg och lugn men samtidigt är det som om någonting saknas... Som om det där tom-rummet bara fylls av ännu mera utrymme för ett flertal frågetecken.
Det jobbiga är att jag kan absolut inte sätta fingret på vad det är heller för det tyds varken i skratt, tårar, ilska, glädje eller någon annan känsla. Det är helt enkelt ovidkommande, blankt och fruktansvärt okonkret.
Men någonting saknas helt klart, jag försöker bara finna svar på vad...
Många känslor som kommit ikapp mig på senare dar har jag låtit passera obemärkt och utan att ja brytt mig över huvudtaget. Jag får inge grepp om dem och det känns meningslöst och onödigt att försöka bemöta dem med en falskt belagd utrstrålning i dagsläget.
För hur skall man kunna vara glad över någonting man ej vet vad det är, eller ledsen över någonting som inte gör dig ont.
Jag andas men det känns ljummet, jag skrattar men det känns konstigt, jag gråter men tårarna hinner torka innan dem fallit ner för min kind så det syns helt enkelt inte.
Är det pasé att släppa in någonting i sitt liv som man aldrig tidigare ens kollat åt? Är det dumt att komma så tätt inpå sina egna känslor att man kanske glömmer av att stanna upp och andas för en stund.
Är det ren idioti att låta någon annan fatta viktiga beslut om de så bara är svaret på ett fåtal av många frågor bara för att man själv absolut inte kan finna ens en liten tydelse av vad dem betyder.
När man inte hittar orden och känslorna inte räcker till, är det fel att be någon om en hjälpande hand då - När man inte ens kan förklara vad det är?
Men det känns ju okej, är det verkligen så fel då? Eller är det helt enkelt bara fullkomligt rätt.
Är det min skyldighet som människa att ta reda på hur man egentligen borde agera utåt för att andra i din omgivning skall få en hint av lycka eller är det min skyldighet att bevara känslan av att det är okej så gott det går för att tillslut kanske skåda lyckan på egen hand utan att bringa andra det för en kort stund.
Det kanske inte ens tar tid. Men somliga saker, om så opålitliga, kan ju ta längre tid än väntat, står då omvärlden stilla för en period i hopp om att man kommer tillbaka på tidigare bana och briljerar stolt med värmen av ren, vacker och sann kärlek.


Jadu jag vet inte... Jag vet bara att jag ler när ja tänker på vissa saker medans andra får mig att vilja kräks.






Jag ler faktiskt i dagsläget - DET tänker ja ta vara på. För dem säger att underbart är kort.


Kim - Jag saknar dig. Och jag vet inte om jag är redo att låta dig gå...Gör det dig ont om det tar tid?
Jag älskar dig , och jag hoppas att du vet att jag bär med mig dig varje dag, hela tiden!
Du är och förblir min stolthet - hur skulle jag någonsin kunna släppa taget om det...

Jag är tillbaka för att stanna behövde bara en break från allt och alla om så bara för en kort stund.
Nu har jag bestämt mig, det är all in som gäller med ett stort leende på läpparna.
Jag överlåter den delen med att vara nere och annorlunda till någon annan för mitt leende klär mig förbannat bra.
Jag mår väldigt bra i mig sjläv, det har bara varit mitt hjärta som kännt sig övergivet men nu är kämpar glöden tillbaka för att stanna. Det finns folk där ute som förgyller min vardag nå fruktansvärt, jag är världens bästa familj och ett underbart jobb + att sommaren är här, nu mår jag bra!

Solen skiner inte bara för mig utan för oss alla och jag hoppas det håller i sig för lyckan i mitt hjärta är obeskrivlig.
Visst funderar ja fortfarande på varför vissa saker inte kunnat resultera annorlunda men varför tänka på det?
När allt kommer till kritan så står jag fortfarande här och jag mår helt okej.
Dumt att tänka för mkt och bara tappa greppet om allting runt i kring när man kan möta dagen med ett leende på läpparna!

Im movin on, and I gonna be stronger now!

Nu skall ja ta sommaren med storm och komma igång med denna blogg igen!
Första inlägget kommer redan ikväll, då kommer ja som vanligt skriva om tankar jag bär på, men vi byter spår inge mer depp skall skådas här inte. Inge mer sura miner och inge mer smärta!

En dag i taget, vi börjar om ! Tack för mig....

Le för folk i din omgivning, det smittar =)

Jag tar här med en paus från skrivandet, vilket inkluderar den otroligt populära sidan facebook.

Dvs - Bloggen är tillfälligt avstängd, på obestämd tid!

för jag har ingenting mer att säga...

TACK & ADJÖ!

For now...

En känsla av någonting så tomt är skrämmande, jag önskar att jag inte vore kapabel till att känna igen
men jag lät mig själv göra det, och än en gång...
Jag vet inte vart jag ska ta vägen just nu allting känns som ett enda stort svart hål och jag vill inte vara här inte nu.
Jag begav mig ut på väldigt tunn is, men jag ansåg det kanske vara värt det för en gångsskull, jag är ju faktiskt sim kunnig. Men jag ångrar mig djupt nu, för väl igenom isen så är det för kallt för att kunna simma...
Jag orkar inte försöka ta mig upp just nu så jag låter kylan sänka mig ner mot botten, den tar över den fryser alla känslor i kroppen till genom frusta istappar, varje muskel är som förlamad och ansiktsuttrycket ej detsamme då det stelnat.
om det så skall ta mig en evighet att bygga färdig så har jag nu påbörjat återuppställningen av muren jag en gång skådade runt om kring mig själv. En barriär av hinder, en ocean utan horisont. Det går bara runt runt och återigen så hamnar jag på samma ställe.
Jag finner ingen ork eller lust till att ta detta som någonting positivt, jag vet dock innerst inne vad besluten som fattats innebär och jag vet att oavsätt om det gör nå horibelt ont så är det det bästa som gjorts på väldigt väldigt länge...
Jag har alltid sagt att jag står för allt jag gör och ångrar sällan saker som komma att sätta prägel på mitt liv,
även denna gång står jag mitt kast. Men spelet är över... insattsen var sky hög och jag förlorade, vad mer kan jag säga?
Det gör vanskligt ont, en känsla som jag egentligen inte är kapabel till att sätta ord på... Men ack vilken frihet, blocket som tryckts mot mitt bröst kanske är på väg bort....Men jag är rädd, väldigt rädd att ja inte kommer kunna ta emot det jag en gång blivit given - på nytt....

Varför ska jag bygga upp en tanke, en känsla, ett hopp och en längtan om det endå bara slutar i någonting som jag aldrig någonsin velat känna, någonting jag hoppas innerligt att många slipper röra vid....
Så här konkret har nog ingen känsla för mig tidigare varit, men för en gångsskull vet jag precis hur det känns och då har jag inte kraft att omfamna det och hålla det kvar i mina händer....utan jag släpper det, låter det glida ifrån mig trotts att ja skriker, gråter och ber om att få hålla kvar... jag bara släpper, för energin till att hålla det kvar, i ett stadigt grepp, är borta. Det dunstar mitt framför näsan på mig och jag kan inte hindra det.....

Vad gör man när man vill någonting utav hela sitt hjärta, varenda muskel i sin kropp och varenda cell i omlopp - om det bara är helt omöjligt?
Hur skall man känna när någonting så påtagligt blir till luft, när drömmarna krossas från berg till små sten och himlen - trots att solen skiner starkare än vanligt - blir till en stor grå galax utan dess like...
Jag förstår inte varför eller hur detta skall vara möligt...

Idag vet jag inte hur jag skall hantera känslan, för den är frusen, jag vet inte hur jag skall agera för jag är stel, jag vet inte hur jag ska tänka för det är krossat.... Av is är jag återigen uppbyggd - men då kanske man iaf är stabil, dem säger ju att is är det tyngsta av allt.... Men hur är det hanterligt, hur får man is att smälta utan värme?

Jag är allt annat än redo att handskas med detta, jag är allt annat än kapabel till att agera med förståndet som vapen, jag VAR allt annat än informerad om hur man går tillväga när man möter sanningen och vägen som en gång lös så vackert bara slocknar och allt du hör i tystnaden av mörkret är hur ditt hjärta slår svagare och svagare...

Jag...........börjar om på ett avstånd så pass långt att det är okänt, från ruta ett....

En dag i taget........................

Ja vart ska jag börja..
Natten till idag var inte alls rolig, jag vet inte vad problemet är men jag har vaknat ett flertal ggr med tårar i ögonen, stress i kroppen och varje gång med telefonen i handen... ?
Efter tredje gången la ja ner telefonen på golvet, men lik förbanant vaknade ja med den i högerhanden ännu en gång fylld av panik...
Visste varken ut eller in.
Situationen i sig är väl ganska lugn, men jag tror ja bär på oron av allting fortfarande.. Ingenting känns riktigt som det ska... det känns liksom, hmn... fel? jätte fel? jag vet inte hur jag ska beskriva det, jag om någon, som brukar kunna formulera allt i ord som ja inte kan få fram i tal.
Men det går inte, det känns tomt där det en gång löpte långa strimor utav tankar, många blockeringar är borta och just nu känns det bara som om den muren ja rev som än en gång lät mig känna lycka, är på väg tillbaka..?
Jag vill inte det, jag vill sprida glädje.
Det var så skönt att höra alla säga att det syntes på mig att jag faktiskt mår bra nu, att mitt leende förgyller en annan människas vardag.
Men är det dags nu? Dags att än en gång bli iskall och bara skita i allt...
Det känns för nära, så nära att ja kan vidröra den känslan... och det känns inte okej?

Mardrömmar i överflöd och panik i kroppen, hur får man bort sådant?
Ja jag vet inte...
Jag vill inte tillbaka till det tomrum jag engång passerat.... inte igen, INTE nu....

Tänk att en känsla, känslan av att känna lycka, kan göra en människa så tom och meningslös på så kort tid?

Det är skrämmande hur endast ett splittrat hjärta kan få dig att känna att hela världen är emot dig...

Solen sken den dagen, men sen dess har jag inte sett den....har även den lämnat min sida nu?

Jag tror att den sken för oss... men nu, näe ja vet inte, ja antar att vi slutat slåss...

Jag har aldrig vart den som ger upp, kastar in handduken och bara skiter it helt enkelt.
Men ja orkar fan inte styra upp det här, inte just nu, en dust av horibla tankar seglar omkring i min ocean av känslor.

Och jag klarar fan inte att styra skutan i rätt riktning just nu... För jag orkar helt enkelt inte...

Jag driver med och ser vart det tar mig den här gången, för värre kan det fan inte bli än att ja går på grund...

Men ute på ett stort hav så krävs det mycket för att det skall ske..

Så ett tag iaf, så lutar jag mig tillbaka och möter vindarna mot mitt ansikte, vädret mot min kropp och luften utav moder natur. Jag tar en paus helt enkelt och den börjar nu!

Imorgon kommer Emma hem, ack så jag har längtat! <3 Du är efterlängtad.

Im out...

Idag är en dyster dag, solen skiner inte, har en klump i magen, är helt slut som artist och jag tycker inte om den känslan.
Ni vet när man inte riktigt känner sig hel ? Som om någonting viktigt saknas, så mkt att det värker, i hjärtat.
Jag vet faktiskt, ärligt talat, varken ut eller in... Vågar inte ens hoppas på att man kan spola tillbaka tiden om så bara för en kort stund, för det var perfekt. Det var bedårande och det stärkte mig och lät mig känna igen.
Men nu, känslan är borta, den har återigen lyckats betona sig själv som abstrakt.
Men mina känslor är äkta, men ja måste än en gång svälja stoltheten, låta det passera och gå vidare?
Är det det jag vill?
Jag önskar att ja kunde blunda en längre tid, men det går inte... Ja kan inte blunda med ett hjärta du stulit ifrån mig.
Jag vågade hoppas igen, jag vågade känna, jag vågade hantera det som skulle komma att bli omöjligt.
Men jag var verkligen inte beredd på att det skulle kännas så här mycket.
verkligen inte...

Just nu vill jag bara ha hem Emma!

Är det så här när man är kär när man är liten?
va fan vet jag!

Usch nu vill jag inge mer... Jag kastar in handduken.... Men ack, det känns.

För IDAG är det MIN dag =)
Tack för alla gulliga sms och samtal!

Fick även ett mkt uppskattat samtal från Thailand, så skönt att höra ditt skratt igen gumman =)
Ses på söndag och tack för den underbara sången ;)

Kram på er alla....

dags att svälja stoltheten kanske och inse att ännu en gång är det pasé...

Jag tänker ständig och konstant, men inte ett spår så långt tankarna kan nå om att ja skulle komma fram till någonting vettigt just nu.
Jag vet vad jag tycker, jag vet vad jag känner men jag vet inte hur jag skall ta ställning till allting.
Varför kan det inte bara vara så enkelt? Så enkelt som när ja ser dig i ögonen och allting runt om kring stannar, om så bara för en liten stund.
Det är dem ögonblicken jag vill bevara, det är dem stunderna jag vill skall bli fler.
Men varför känns det då så avlägset när det egentligen är så nära.
Jag kan inte klandra mig själv för att jag tänker på det för jag vet att jag har all rätt i världen till att filosofera över hur det egentligen ser ut framöver.
Hoppas och be? det verkar inte hjälpa så mycket just nu.
Jag är bara jag, jag kan inte vara nå mer och heller inte mindre. Jag är skapt för att vara den jag är idag, jag är gjord för att le och kämpa för dem ja bryr mig om och jag är till för att finnas där för er.
Men jag har en tendens att glömma bort mig själv på vägen.
För inte så länge sen fattade jag ett beslut, ett beslut om att försöka sätta mig själv i fokus.
Men hur lätt är det egentligen när det ska vara så många andra faktorer som spelar in?
Jag kan inte ta hänsyn till detta länge till, ja kan inte vela i konstant osäkerhet och rädsla utav att förlora någonting så konkret. Men jag väljer endå att stanna kvar, att kämpa om så i mörker för det jag tror på.
Men vad tjänar det till när inte ens ett svar kommer till min ägo.
Jag vet varken ut eller inte, jag vet bara att ja vill inte att det skall ta slut...
Jag har aldrig trott på lyckliga slut, du vet dem som är i sagorna, i filmerna, när allting slutar som man alltid önskat att det skall göra?
Finns det verkligen eller hallucinerar jag bara i hoppet om att det kanske faktiskt,  för en gångsskull, skall ske mig?
Jag väljer att förtränga allt, att acceptera det som egentligen skulle ses som oacceptabelt, men va fan jag gav mig in i den här matchen i hopp om att vinna men jag är rädd att det blir en stor förlust...Större än jag var beredd på.

Din respekt, din kärlek, din närhet, din tanke det var allt ja ville... det ÄR allt jag vill...

men ack så osäker ja är, på situationen men också även på mig själv och det är frustrerande....

Kan jag göra mer än att säga - Jag hoppas, jag hoppas för att jag tycker verkligen om dig!

Känslan av att inte räcka till - Den är inte rolig att bära på...

Den här dagen började kanon bra, mkt skratt - sånt gillar vi, så om dagen blir hälften så bra som morgonen så är jag mer än nöjd !
Jahapp alltså jag har tanke-torka, vet inte vad jag ska skriva längre, känner mig liksom inte riktigt med i matchen men det har jag gjort nu i några dagar, men va vet vet, jag hör väl till när alla känslor sitter i =)
Imorgon är det iaf MIN dag, trevligt främmande, god mat, presenter? Nä fan klarar mig utan. Den enda presenten ja hade velat ha är att Emma kommer hem! Men det kommer inte ske så då klarar ja mig, en kram eller två uppskattas ju dock, annars är ja bara glad att ni kommer - Ja ni vet vilka ni är.
På onsdag överväger ja en utgång utan dess like? men en ons? Sover inte alla party djur då? Verkar lite så.
Men det löser sig det =)

Jaja nu ska jag återgå till dagen, göra massa mat och försöka klistra ner mitt breda leende så ja inte ser så förbaskat löjlig ut hehe.

Tjippå tjopp.

Jag känner mig liksom inte hel när du är så här långt borta.
Så många ggr som ja setat i din soffa nu, och insett ett och annat...
Jag har dig att tacka för så mycket mer än jag själv insett, jag har dig att tacka för att ja står på benen idag.
Utan dig vore jag som bort blåst, som luft, jag skulle inte fungera som människa.
Utan dig skulle jag inte tagit modet till mig att orka fortsätta, ja skulle inte kunna se på saker och ting ur dem perspektiven jag gör idag och jag skulle förmodligen ha låtit min kämpar glöd slockna för länge sen.

Jag saknar dig nå groteskt mycket när du inte är hemma, jag saknar våra kvällar fyllda av skratt, våra helt vrickade prat stunder i bilen, våra upptåg och framför allt så saknar jag att ha någon som inte frågar "varför".
Du har alltid funnits där för mig oavsätt avstånd.

Jag behöver dig här hemma, du har gjort mig till den jag är idag och jag älskar dig.
Jag saknar dig Emma, nå groteskt mycket!!
Packa ner solen och kom hem nu, I miss you!!

Japp - För jag är lycklig!!

JAG SAKNAR DIG EMMA!!! Sååå mycket.