mpattilla

En känsla av någonting så tomt är skrämmande, jag önskar att jag inte vore kapabel till att känna igen
men jag lät mig själv göra det, och än en gång...
Jag vet inte vart jag ska ta vägen just nu allting känns som ett enda stort svart hål och jag vill inte vara här inte nu.
Jag begav mig ut på väldigt tunn is, men jag ansåg det kanske vara värt det för en gångsskull, jag är ju faktiskt sim kunnig. Men jag ångrar mig djupt nu, för väl igenom isen så är det för kallt för att kunna simma...
Jag orkar inte försöka ta mig upp just nu så jag låter kylan sänka mig ner mot botten, den tar över den fryser alla känslor i kroppen till genom frusta istappar, varje muskel är som förlamad och ansiktsuttrycket ej detsamme då det stelnat.
om det så skall ta mig en evighet att bygga färdig så har jag nu påbörjat återuppställningen av muren jag en gång skådade runt om kring mig själv. En barriär av hinder, en ocean utan horisont. Det går bara runt runt och återigen så hamnar jag på samma ställe.
Jag finner ingen ork eller lust till att ta detta som någonting positivt, jag vet dock innerst inne vad besluten som fattats innebär och jag vet att oavsätt om det gör nå horibelt ont så är det det bästa som gjorts på väldigt väldigt länge...
Jag har alltid sagt att jag står för allt jag gör och ångrar sällan saker som komma att sätta prägel på mitt liv,
även denna gång står jag mitt kast. Men spelet är över... insattsen var sky hög och jag förlorade, vad mer kan jag säga?
Det gör vanskligt ont, en känsla som jag egentligen inte är kapabel till att sätta ord på... Men ack vilken frihet, blocket som tryckts mot mitt bröst kanske är på väg bort....Men jag är rädd, väldigt rädd att ja inte kommer kunna ta emot det jag en gång blivit given - på nytt....

Varför ska jag bygga upp en tanke, en känsla, ett hopp och en längtan om det endå bara slutar i någonting som jag aldrig någonsin velat känna, någonting jag hoppas innerligt att många slipper röra vid....
Så här konkret har nog ingen känsla för mig tidigare varit, men för en gångsskull vet jag precis hur det känns och då har jag inte kraft att omfamna det och hålla det kvar i mina händer....utan jag släpper det, låter det glida ifrån mig trotts att ja skriker, gråter och ber om att få hålla kvar... jag bara släpper, för energin till att hålla det kvar, i ett stadigt grepp, är borta. Det dunstar mitt framför näsan på mig och jag kan inte hindra det.....

Vad gör man när man vill någonting utav hela sitt hjärta, varenda muskel i sin kropp och varenda cell i omlopp - om det bara är helt omöjligt?
Hur skall man känna när någonting så påtagligt blir till luft, när drömmarna krossas från berg till små sten och himlen - trots att solen skiner starkare än vanligt - blir till en stor grå galax utan dess like...
Jag förstår inte varför eller hur detta skall vara möligt...

Idag vet jag inte hur jag skall hantera känslan, för den är frusen, jag vet inte hur jag skall agera för jag är stel, jag vet inte hur jag ska tänka för det är krossat.... Av is är jag återigen uppbyggd - men då kanske man iaf är stabil, dem säger ju att is är det tyngsta av allt.... Men hur är det hanterligt, hur får man is att smälta utan värme?

Jag är allt annat än redo att handskas med detta, jag är allt annat än kapabel till att agera med förståndet som vapen, jag VAR allt annat än informerad om hur man går tillväga när man möter sanningen och vägen som en gång lös så vackert bara slocknar och allt du hör i tystnaden av mörkret är hur ditt hjärta slår svagare och svagare...

Jag...........börjar om på ett avstånd så pass långt att det är okänt, från ruta ett....

En dag i taget........................