!!
Jag vet att jag inte har uppfyllt önskningarna om att jag skall få fart på min blogg igen som ja tidigare lovat,
jag antar att jag haft mycket i huvudet och inte riktigt funnit tid eller ork att sätta ner samtliga tankar och känslor i ord för att sedan sprida dem vidare via längre texter som andra kan läsa, nära som långt borta.
Saker och ting har skett i mitt liv på väldigt kort tid, vänskaper ja sent kommer glömma och låta passera men som på kortare tid glidit mig ur händerna har kommit att vidröra vid mitt hjärta.
Tårar jag aldrig någonsin trodde att ja skulle fälla utav dem rimliga anledningarna ja aldrig tidigare stött på har fallit, skratt från den mörkaste platsen inom mig som valt att bryta sig igenom och bli en del av min vardag har kommit att blivit en del av mig... Jag antar att ja ler av större delen av min kropp men samtidigt har jag nog aldrig känt mig så osäker som i dagsläget...
Jag känner mig stabil, trygg och lugn men samtidigt är det som om någonting saknas... Som om det där tom-rummet bara fylls av ännu mera utrymme för ett flertal frågetecken.
Det jobbiga är att jag kan absolut inte sätta fingret på vad det är heller för det tyds varken i skratt, tårar, ilska, glädje eller någon annan känsla. Det är helt enkelt ovidkommande, blankt och fruktansvärt okonkret.
Men någonting saknas helt klart, jag försöker bara finna svar på vad...
Många känslor som kommit ikapp mig på senare dar har jag låtit passera obemärkt och utan att ja brytt mig över huvudtaget. Jag får inge grepp om dem och det känns meningslöst och onödigt att försöka bemöta dem med en falskt belagd utrstrålning i dagsläget.
För hur skall man kunna vara glad över någonting man ej vet vad det är, eller ledsen över någonting som inte gör dig ont.
Jag andas men det känns ljummet, jag skrattar men det känns konstigt, jag gråter men tårarna hinner torka innan dem fallit ner för min kind så det syns helt enkelt inte.
Är det pasé att släppa in någonting i sitt liv som man aldrig tidigare ens kollat åt? Är det dumt att komma så tätt inpå sina egna känslor att man kanske glömmer av att stanna upp och andas för en stund.
Är det ren idioti att låta någon annan fatta viktiga beslut om de så bara är svaret på ett fåtal av många frågor bara för att man själv absolut inte kan finna ens en liten tydelse av vad dem betyder.
När man inte hittar orden och känslorna inte räcker till, är det fel att be någon om en hjälpande hand då - När man inte ens kan förklara vad det är?
Men det känns ju okej, är det verkligen så fel då? Eller är det helt enkelt bara fullkomligt rätt.
Är det min skyldighet som människa att ta reda på hur man egentligen borde agera utåt för att andra i din omgivning skall få en hint av lycka eller är det min skyldighet att bevara känslan av att det är okej så gott det går för att tillslut kanske skåda lyckan på egen hand utan att bringa andra det för en kort stund.
Det kanske inte ens tar tid. Men somliga saker, om så opålitliga, kan ju ta längre tid än väntat, står då omvärlden stilla för en period i hopp om att man kommer tillbaka på tidigare bana och briljerar stolt med värmen av ren, vacker och sann kärlek.
Jadu jag vet inte... Jag vet bara att jag ler när ja tänker på vissa saker medans andra får mig att vilja kräks.
Jag ler faktiskt i dagsläget - DET tänker ja ta vara på. För dem säger att underbart är kort.
Kim - Jag saknar dig. Och jag vet inte om jag är redo att låta dig gå...Gör det dig ont om det tar tid?
Jag älskar dig , och jag hoppas att du vet att jag bär med mig dig varje dag, hela tiden!
Du är och förblir min stolthet - hur skulle jag någonsin kunna släppa taget om det...
