By night..
Ja vart ska jag börja..
Natten till idag var inte alls rolig, jag vet inte vad problemet är men jag har vaknat ett flertal ggr med tårar i ögonen, stress i kroppen och varje gång med telefonen i handen... ?
Efter tredje gången la ja ner telefonen på golvet, men lik förbanant vaknade ja med den i högerhanden ännu en gång fylld av panik...
Visste varken ut eller in.
Situationen i sig är väl ganska lugn, men jag tror ja bär på oron av allting fortfarande.. Ingenting känns riktigt som det ska... det känns liksom, hmn... fel? jätte fel? jag vet inte hur jag ska beskriva det, jag om någon, som brukar kunna formulera allt i ord som ja inte kan få fram i tal.
Men det går inte, det känns tomt där det en gång löpte långa strimor utav tankar, många blockeringar är borta och just nu känns det bara som om den muren ja rev som än en gång lät mig känna lycka, är på väg tillbaka..?
Jag vill inte det, jag vill sprida glädje.
Det var så skönt att höra alla säga att det syntes på mig att jag faktiskt mår bra nu, att mitt leende förgyller en annan människas vardag.
Men är det dags nu? Dags att än en gång bli iskall och bara skita i allt...
Det känns för nära, så nära att ja kan vidröra den känslan... och det känns inte okej?
Mardrömmar i överflöd och panik i kroppen, hur får man bort sådant?
Ja jag vet inte...
Jag vill inte tillbaka till det tomrum jag engång passerat.... inte igen, INTE nu....
Tänk att en känsla, känslan av att känna lycka, kan göra en människa så tom och meningslös på så kort tid?
Det är skrämmande hur endast ett splittrat hjärta kan få dig att känna att hela världen är emot dig...
Solen sken den dagen, men sen dess har jag inte sett den....har även den lämnat min sida nu?
Jag tror att den sken för oss... men nu, näe ja vet inte, ja antar att vi slutat slåss...
Jag har aldrig vart den som ger upp, kastar in handduken och bara skiter it helt enkelt.
Men ja orkar fan inte styra upp det här, inte just nu, en dust av horibla tankar seglar omkring i min ocean av känslor.
Och jag klarar fan inte att styra skutan i rätt riktning just nu... För jag orkar helt enkelt inte...
Jag driver med och ser vart det tar mig den här gången, för värre kan det fan inte bli än att ja går på grund...
Men ute på ett stort hav så krävs det mycket för att det skall ske..
Så ett tag iaf, så lutar jag mig tillbaka och möter vindarna mot mitt ansikte, vädret mot min kropp och luften utav moder natur. Jag tar en paus helt enkelt och den börjar nu!
Imorgon kommer Emma hem, ack så jag har längtat! <3 Du är efterlängtad.
Im out...
