mpattilla

dags att svälja stoltheten kanske och inse att ännu en gång är det pasé...

Jag tänker ständig och konstant, men inte ett spår så långt tankarna kan nå om att ja skulle komma fram till någonting vettigt just nu.
Jag vet vad jag tycker, jag vet vad jag känner men jag vet inte hur jag skall ta ställning till allting.
Varför kan det inte bara vara så enkelt? Så enkelt som när ja ser dig i ögonen och allting runt om kring stannar, om så bara för en liten stund.
Det är dem ögonblicken jag vill bevara, det är dem stunderna jag vill skall bli fler.
Men varför känns det då så avlägset när det egentligen är så nära.
Jag kan inte klandra mig själv för att jag tänker på det för jag vet att jag har all rätt i världen till att filosofera över hur det egentligen ser ut framöver.
Hoppas och be? det verkar inte hjälpa så mycket just nu.
Jag är bara jag, jag kan inte vara nå mer och heller inte mindre. Jag är skapt för att vara den jag är idag, jag är gjord för att le och kämpa för dem ja bryr mig om och jag är till för att finnas där för er.
Men jag har en tendens att glömma bort mig själv på vägen.
För inte så länge sen fattade jag ett beslut, ett beslut om att försöka sätta mig själv i fokus.
Men hur lätt är det egentligen när det ska vara så många andra faktorer som spelar in?
Jag kan inte ta hänsyn till detta länge till, ja kan inte vela i konstant osäkerhet och rädsla utav att förlora någonting så konkret. Men jag väljer endå att stanna kvar, att kämpa om så i mörker för det jag tror på.
Men vad tjänar det till när inte ens ett svar kommer till min ägo.
Jag vet varken ut eller inte, jag vet bara att ja vill inte att det skall ta slut...
Jag har aldrig trott på lyckliga slut, du vet dem som är i sagorna, i filmerna, när allting slutar som man alltid önskat att det skall göra?
Finns det verkligen eller hallucinerar jag bara i hoppet om att det kanske faktiskt,  för en gångsskull, skall ske mig?
Jag väljer att förtränga allt, att acceptera det som egentligen skulle ses som oacceptabelt, men va fan jag gav mig in i den här matchen i hopp om att vinna men jag är rädd att det blir en stor förlust...Större än jag var beredd på.

Din respekt, din kärlek, din närhet, din tanke det var allt ja ville... det ÄR allt jag vill...

men ack så osäker ja är, på situationen men också även på mig själv och det är frustrerande....

Kan jag göra mer än att säga - Jag hoppas, jag hoppas för att jag tycker verkligen om dig!

Känslan av att inte räcka till - Den är inte rolig att bära på...