Okej
uppdatering..
Gårdagen hade ju sina ljusa stunder måste ja erkänna men ack vilken dag.
Vaknade på morgonen, mådde väl som en påsenötter ungefär sen kasta ja mig in i duschen efter att jag hade städat hela huset åt mor min.
Sen kom M och kidnappade mig, slutade med en vända på stan sen vidare för att sitta i en jävla trapp uppgång i väntan på att mr. helt otroligt seg, skulle komma hem, sen kom leendet på läpparna tillbaka!
Umgicks lite för att senare åka hemåt, körde förbi donken och köpte mat åt mig och M sen hem för att MATA tok mkt SKIT dåliga filmer haha. Vi höll igång till tidigt i morse... Sen däcka vi av båda två, sov några timmar sen bar det av igen, in i duschen, fixa ansiktet sen till stan, klampa in på SH och köpte mat åt mig M och R.
Sen hem till herrn å åt och umgicks lite..
Dem två är då inte kloka men ack va ja tycker om dem! Dem får iaf mig att le från hjärtat!!
Nu ligger ja hemma igen och pratar med en väldigt charmig nisse, kan inte säga annat än att ja så här mkt har jag inte skrattat på länge, du e klockren :)
Blir film snart med efterlängtat sällskap också. Det ser jag fram emot.
tack & adjö - For now
It´s too soon.
Jag mår helt okej, med handen på hjärtat så kan jag faktiskt säga det.
Men man ska aldrig klandra någon för att dem har en dålig dag,
för var dag skiljer sig från den andra mer än ni tror och alla människor bär på olika bagage.
Bara för att jag ler nu, kanske det suddas ut om några timmar och då vill ja inte att ni står där och påstår att ja gett upp för det är det absolut sista jag någonsin skulle göra.
Jag kan känna för stunden att ja inte orkar mer men det gör alla nångång, jag kastar inte in handduken endå.
Jag tänker ofta på min bror, jag bär med honom varje dag vare sig ni hör mig säga det eller inte.
Jag tänker ofta på min kusin, min kusin som hastigt lämnade oss för ett tag sen....
För er kanske det handlar om år bara för att tiden passerat så fort men för mig är det alldeles för tätt inpå.
Det känns fortfarande som om ja står där i dörröppningen och hör dig säga att jag är vacker, när du står där i din kostym för kvällen med ett leende på läpparna och glimten i ögat, den där glimten som bara du hade och som ingen annan har.
Jag kommer aldrig glömma, jag kommer aldrig sluta sakna er... Jag bär er med mig dygnet runt i tankarna.
Men himelen har tagit alltför många änglar ifrån oss, allt för många hjältar, när ska vi få behålla någon?
Det känns orättvist..
Idag anmäler jag mig som organ donator, I registret och hämtar ut papper för att alltid bära med mig donations kortet i fickan. För jag kan inte förstå hur folk kan tänka att dem aldrig skulle vilja donera.
Om jag låg där, livlös, under slangarna utav en maskin och inte kunde andas själv, min familj sitter vid min sida dag in och natt ut då vill jag inge hellre att dem plockar dän alla slängar, trycker på knappen och låter mig andas på egen hand igen, från ovan. För att sedan ta allt ni kan, mitt hjärta, mina njurar, min lever, mitt blod, allt som går och allt någon annan kan behöva, för jag har ingen användning för det längre...
Och kan jag då bringa hoppet och lyckan tillbaka till någon annan familj där ute är det de sista jag vill göra innan jag vandrar vidare.
Kanske är det just eran flicka som behöver ett nytt hjärta en vacker dag, eran son som kämpar under en maskin dygnet runt som kanske behöver någonting från mig som kan rädda livet på honom., Varför skall jag då ta med mig deras chans till ett lyckligt liv ner i graven. Nej jag vill att den där flickan som ni kanske aldrig trodde skulle le igen skall få göra det, hon jag aldrig träffat, aldrig sett eller aldrig hört prata. Eller pojken ni aldrig trodde ni skulle få se cykla gatan fram och tillbaka och ropa på sina föräldrar när han för första gången cyklar utan stödhjul. Ta det, ni har min tillåtelse!
För om jag hade någon i min närhet som behövde ett nytt organ en vacker dag, vilket jag har, så skulle jag aldrig någonsin kunna tacka den familjen som hjälper oss tillräckligt.
Någon som står mig väldigt nära kan behöva en hjärt transplantation tidigare än ni tror, och hur skulle ja då kunna ha ryggrad att säga att ni inte får ta mitt om det kan rädda någon annan och sedan be att en främling skall rädda våran familj den dagen? Det finns inte.... Tänk efter nästa gång ni säger att ni vägrar att donera när eran stund är inne, för det kan faktiskt rädda livet på någon annan och ni kanske faktiskt själva behöver den hjälpen en vacker dag.
om jag dör vill jag inte begravas, jag vill kremeras, bli till aska och spridas ut över en lund där det inte finns någon tvång på att ni måste besöka mig.. Jag vill inte ha en gravsten som folk gråter över, en gravplats som måste vårdas, för ni som känt mig och stått mig nära har vårdat mig tillräckligt och givit mig all er kärlek när jag levde.
Ni behöver inte längre... minns mig ist för den jag var, mitt leende som sken upp pga av er, mitt hjärta kommer alltid slå för er, men snälla gräv inte ner mig och låt mig ruttna bort.
Jag vill vara fri den dagen det sker, jag vill kunna vaka över er med mina bara händer, lås inte in mig flera meter under jorden. Släpp mig fri och låt mig vandra.... Det kommer vara min sista önskan.
Bli donator du också, för om det kan göra någon annan människa lycklig, är det inte värt det?
JAG HAR TAGIT STÄLLNING -- Gör det du också, snälla!
http://www.donationsradet.se/templates/DR_Page____357.aspx
Now what...
Jag drar ett streck här, jag avslutar det innan ja ens påbörjat det.
Jag är bara jag - jag har inte mer att erbjuda.
Önskar att det räckte mer än det gör men ja kan inte göra någonting åt saken,
jag kan inte förändra mig eller erbjuda mera.
This is all I have.
Im so sorry....But you are so far away!
Heaven was needing a hero!
Someone like you...
But I need you too... I love you,
It´s cold and dark,
come back home...
It just feel like you we´re just here.
Holdin´me...
-|- 1981-10-04 -|- 2008-10-18 -|-
Lillan ÄLSKAR dig...
Snällt...
"be the change you want to see in the world."
- Tyckte det passade in på dig.
/Martina
Dem orden uppskattades faktiskt! Så det tackar vi för....
Och helt på må få skrev hon dem till mig.... Ack så glad ja blev!
Kraft och mod...
för mat på sitt bord
kan hon ge sin kraft och kan ge sitt mod till dom som behöver
din tro på våran jord...
En tid då alla andra bara stod brevid, då blickar föll och fingrar stod rakt ut.
En minut då ansiktet bar på ett leende fyllt av hopp och seende...
En sekund av evig lycka, som bortblåst så knapp att den aldrig hann kännas.
En hundradel av någonting så underbart - Men dem säger att underbart är kort.
En stund av förtvivlan och saknad , av tårar och sorg som varar längre än ett vackert ögonblick.
En känsla så stark men samtidigt så svag att man knappt hinner fånga den innan den är som bort blåst.
En handling så abstrakt att det inte går att sätta ord på den.
Eller en tanke på konkret att handlingen blir fel...
Vad gör man när man inte riktigt vet varken ut eller inte, när hjärtat säger en sak och ber dig lyssna, när tankarna skriker åt dig att springa all världens väg åt motsatt håll från hjärtats gång.
När mag känslan suddas ut och leendet slocknar, det som en gång lös så starkt....
Det leendet andra såg kanske bara var på låssas? Varje morgon när man kollar sig i spegeln och tänker "är det dig ja färdas i, hur långt är det så till nästa håll plats".
När man ser andra skratta och känner att hjärtat fylls med kärlek och hopp om att allting faktiskt kommer kännas som det där falska skrattet låter - Helt bedårande.
Om jag synar dig, dina känslor, dina tankar, dina handlingar, dina rörelser, dina andetag och dina hjärtslag... vad finns det då kvar att kämpa för? Om spelet redan är vunnet.
Om högsta vinsten redan ligger blottad på bordet och jag vet ditt nästa drag, vad får mig att inte avgöra matchen och ta hem det....
Ditt leende, dina ögon, din gnista och din värme, det får mig att lägga mig ner oavsätt om ja vet att jag skulle kunna kamma hem vinsten av denna rond.
Att förstå sig på min mening med det hela och allt jag skriver här, är nog ingen idé för jag minns det knappt själv när jag avslutat detta.
Ett avslut som för mig kommer vara så påtagligt att ja kommer ångra varje sekund, varje minut och varje hundra del, men jag kommer åtminstonde se tillbaka på det och känna att ja bringade dig en tillfällig känsla av lycka och hopp, om det nu hjälper dig eller mig vet jag inte för jag har inte svar på allt.
Jag är inte mer än en liten, extremt minimal del, av en väldigt stor folkmassa...
Men utanför ringen där står jag än idag och försöker vänta ut tiden, få människorna runt i kring dig att skingra sig för att du för en gångsskull skall se mig, se mig för den jag är och vad jag har att ge dig.
Jag har kanske inte mycket att erbjuda, men min lycka min kärlek och min värme - är någonting ja kan lova dig.
Du måste bara öppna ögonen och se - jag är inte ens en meter bort!
Ur balans...
Jag sa en gång att jag är färdig med komplicerat, i dagsläget kan jag inte leva upp till det för jag har insett att färdig med allt som är invecklat, krångligt, känslo-kaotiskt osv kommer aldrig någonsin dåna ut i det förglömda.
Man hoppas, man ber, man krånglar man ser...
Men på nått höger eller vänster kommer alltid en fot i klämm... du får höra orden du så länge längtat efter, men du har inge svar? Du får känna närheten du så länge kämpat för, men den är för disträ, du får känna tryggheten du alltid bett om men den är bara tillfällig... När skall det sluta vara komplicerat?
Raka kort, ärliga rör, en tillit så stark att den inte missbrukas - är nog för mycket begärt i dagens samhälle.
Jag är inte mer än människa, jag felar också. Jag är inte mer än du, snarare bara en annorlunda skapelse, Du har ditt jag har mitt, varför slåss vi inte för vårt?
Varför stå och trampa i samma leriga träsk när det är så mycket vackrare vid sidan av, på den gröna ängen där solen strålar får den sista fallna regn droppen att skimmra som om det vore en diamant?
På den platsen där det bara är du och jag, där står jag nu ensam....
Hur länge skall jag vänta innan solen går i moln? eller kommer det fortsätta vara klarblå himmel...
Det är faktiskt upp till dig, jag är redan här... möt mig halvvägs, men gör det på rätt sätt för jag är villig att springa rakt in i dina armar och aldrig släppa taget....
En känsla så varm, en känsla så trygg, en känsla ja bär på med ryggsäck av sten.... Lätta den från mina bördor, skona mig från tårar, se bara det jag ser och akta så att ingen du sårar.
Men jag vet inte - än en gång, kanske det är för mycket begärt....
Blunda, luta dig tillbaka och se på - För det är den enda sanningen du kommer att få.
Im out.
En längtan...
en tomhet, en saknad - REDAN? hur i helskotta skall de här gå..
Jaja, du säger det är bara sexton dagar, men va fan - det är för länge... Nästa ons kl 21 kommer ja gråta, idag ville ja inte ens kolla...
Men nog om mig - jag hoppas du får det helt fucking underbart, för det är DU om någon värd....
och ja ska vattna blommorna, check : städa tills du kommer hem, check... och sitta i din soffa och tänka - Undra hur mycket det snöar där hon är, bita mig i läppen och svära lite till!
Men det är bara för att jag älskar dig av hela mitt hjärta och allt i min kropp....Du vet att du är värd resan och du vet att ja står här när du kommer hem va?
Glöm inte bort det nu!
ECA <3
Men vågar ja ens hoppas? Ja det gör ja bannimej för det har jag lärt mig att göra i dagsläget
Tack och adjö.
Someone...
Jag har vart barnvakt åt den här prinsessan!
Och charmtrollet i gul keps + Fru Jansson gjorde mig sällskap, tack!
Dem lekte i sandlådan...
Sen blev dem trötta...
Elina somnade först...
Och Leo strax efter!
M bada....
Lugnet före stormen...
...Sen började dem...
... Som barn på nytt...
... Ack vilken kraft mätning...
Sen hoppa dem äntligen i och ja fick andas ut...
Dem blev sams, ack så ståtliga!
Badkruka som man e spenderade ja all tid så här...
Vi tog vara på varje sekund...
I R´s stuga med Bruno, bästaste...
R ville kramas ....
Men inte Bruno för han e kär i mig....
Så R böt position och ja gosade vidare med herr. B....Många otrolig uppskattade dagar, mkt skratt, mer skratt, och mycket glädje...
Pack up...
Se dig i ögonen, peta in en nål för att ta bort spärren som gör att du inte ser mig?
Hoppa på dig i hopp om att hjärnan hamnar på plats och du inser vad som egentligen menas?
Eller ska jag bara göra som alltid, som förr, låta det rinna ut i sanden?
Jag tror, helhjärtat, att det vore det bästa att göra just nu, även om det inte är det jag ville innerst inne.
Men Ibland får man göra uppoffringar för att belägga en god gärning när man bryr sig om någon så pass mycket som jag bryr mig om dig.
Och jag tror att det bästa just nu, för dig och för mig, är att det fortsätter så här - när vi i är lyckliga trotts att det är en lögn.
En dold hemlighet ja aldrig kommer sätta ord på... För ja ser lycka i dina ögon idag och det gör mig varm.
Jag vill inte ta det ifrån dig, och heller inte ifrån mig själv - så förnekelse får det bli, för jag klarar mig!
När du vandrar lycklig, gör jag det, med nöjje, brevid. Men faller du, kommer ja ta emot dig, som den vän jag är.
Det vill ja inte byta bort för allt i världen, inte ens ärligheten om vad mitt hjärta har kommit att säga till mig.
Det är bäst så här, förlåt... Men jag vet det!
Du är värd så mycket mycket mer, och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna ge dig det....även om jag hade önskat att det var det enda ja kunde ge.
En vänskap som slått sig stark, en vänskap baserad på ärlighet - Hur har jag ens mage att be om någonting mer?
Nej, nu får det vara bra - ja har redan allt ja önskat mig. Tack och adjö...
Btw, mitt smultronbär åker på fre och det gör ont i hjärtat, men ACK så värd semester människan är och jag hoppas ni får det helt fantastiskt underbart och förbannat mycket sol. Men ja, en tanke hemåt nångång ibland vore top notch för ja kommer längta och vänta och sakna! <3
Where I stood.
Vardagen i sig och allt va den nu involverar!
Helt fantastiskt!
Im happy dude, deal with it :)
Och vädret, det går faktiskt inte att klaga just nu!
These are my words
Jag önskar att dina ögon var det första jag såg när ja öppnade mina.
Jag önskar att det var i din famn ja fick spendera natten.
Jag önskar att det var dig ja längtade hem till så fort ja klev utanför dörren.
Jag önskar att det var dig jag saknade när jag var bortrest.
Jag önskar att det var mig du såg.
Jag önskar att det första du tänkte på när du vaknar och på kvällen innan du lägger dig var mig...
Jag önskar att den tanken inte var så avlägsen.
Proúdly
när går man för långt och vart går gränsen.
Har folk i dagens samhälle inte mer stake än att bara låta allt passera?
Att gräva ner sig själv verkar vara en sport med en utgång att den som gräver djupast kommer längst.
Att sparka på dem som redan ligger ner, och hoppa över dem som behöver er,
är det så man jobbar nu för tiden?
En vänskap är bara nödvändig så länge ens egna behov uppfylls, men så fort det kommer
en käpp i hjulet då vänder man på klacken och springer all världens väg för att slippa
konfrontera eller själv bli konfronterad!?
Om man är vänner, ska man inte vara det i solsken och i regnskur då?
Ta hand om varandra och respektera den andre?
Jag trodde det var så man gjorde, men jag börjar bli alltmer chockad över hur folk
tar ställning till saker och ting, hur folk väljer att agera och hur ryggradslösa folk
får sig själv att framstå.
Att få en människa att känna sig pytte liten, som ogräs, är inte det nått hemskt?
Eller hör det till, är det en del av sporten?
Vad väljer folk att prioritera där ute? det frågar jag mig själv varje dag...
Vad och varför folk beslutar att göra si och så, varför JAG tar dem beslut jag gör.
Och varför man gång på gång, låter någon annan helt i onödan trampa på en, när man egentligen borde
vara stolt över att man faktiskt är en av få blommor som fortfarande har sina blad kvar på skälken,
taggar som inte är skadliga och en mängd av näring som även kan få det minsta kryp att flyga igen.
"nytta och nöjje" ? är det så man i dagsläget väljer att beskriva en annan människa som
i själva verket skulle göra allt för att få dig att må bra.
Hon eller han som står där med armarna helt ute och säger : "Jag släpper in dig i mitt hjärta,
vårdar dig ömt och kärleksfullt och ser till att du aldrig faller".
det är DEM som ni väljer att kasta bort, dem som skulle göra precis det där lilla extra bara för
att just DU skulle må bra, för att få se dig lycklig en sista dag.
Jag känner en människa som är så olik mig men så skrämmande lik mig på samma gång,
vi är båda tänkare, tar allt seriöst och ord hårdare än slag.
Vi har sida vid sida, om så på avstånd, alltid kämpat för det vi trott på, aldrig velat visa
andra hur stort hjärta vi har, vi valde att sluta den dörren när det förtroendet
blivit missbrukat gång på gång på gång, men när det kommer vissa ljus huvuden in i ens liv som man tros skall föra någonting gott med sig, då står man där, gladeligen, ännu en gång med armarna utåt och hjärtat fullt mottagligt för omvärlden, och ännu en gång är det någon som på något vis lyckas missa det och ist sätta en kniv i ryggen.
Är det så det ska vara?
Att man alltid får höra hur "bra man är", hur mkt man är värd, hur många som ställer upp, när man i själva verket
står där helt jävla ensam när det väl gäller och alla andra bara kollar på?
Jag litar på det ni säger till mig, för jag tar till mig utav det, jag lyssnar på er när ni berättar någonting för att i bästa möjliga mån kunna ge er råd, jag öppnar mina armar om dem så är brutna för att ta emot er när ni faller,
men ack så onödigt, för i slutändan gör ni som alla andra - kastar bort en som om man vore skräp.
Man kanske borde bli som er? Er känslokalla utnyttjande äckliga idioter, som tar och tar och tar men har ingenting att ge.
Iskall var ordet jag sökte tror jag... För ja, det är precis vad ni är, ni blundar för att andra såras och ni glömmer
att allting inte bara handlar om er själva... Sådana som er, vill inte jag ha i mitt liv.
Är det rätt att en och samma människa skall behöva tackla era ord? är det rätt att någon i eran omgivning sårar någon ni bryr er om, är det rätt att dem tar alla andras parti ist för ditt? är det rätt att behöva välja sida mellan vänskap och vänskap bara för att någon ber dig om det?
Är det rätt att trycka till en människa så hårt att denne känner sig minimal, värdelös och absolut ingenting värd.
Isf, go for it, fortsätt som ni gör...
Om inte, börja tänk efter hur ni agerar och vad ni tar ställning till...För det kanske är hon eller han,du behöver som mest när du själv faller sen...
FUCK OFF - adjö!
Today!
från hjärtat, oavsätt om det känns lite tråkigt att vara den enda som är nykter.
Men jag har verkligen kul, och igår var en sån kväll.... Ännu en gång lyckat.
Vad hade ja varit utan dig Smultron? Inte mkt om ja får dra en slutsats! DU är top notch!
I torsdags träffade jag min kusin för första gången på bra länge, ditt skratt är bedårande visste du om det?
OM jag har saknat dig, nu släpper ja inte taget igen! Äntligen....
Det kanske finns någon där ute som får mitt hjärta att hoppa ett extra skutt, va vet jag?
Någonting är det, ja skall bara komma underfund med vad...
Men det känns okej, det känns bra nu!
Idag har jag jobbat hela dagen, jag måste ju ha det mest givande jobbet som finns. Ack som ja trivs!
Promenad, massor med skratt, godis i mängder (dock inte för mig) och mer skratt på det....
Även mitt hemagjorda recept på lax fick godkänt, Ja e så stolt!
Vet inte vad jag ska skriva, kan bara beskriva dagen hittills som - Idag är en bra dag, mycket bra!
Dags för lite bilder, får uppdatera senare då ja verkligen inte kommer på nått att skriva om just nu...
Sitter ju bara å ler....
Och du, det ordnar sig <3
Min STOLTHET!
Jag unnade mig själv detta, fantastiskt!
Gosnosen!
Mor och son! Bedårande.
Barnvakt, körde slut på ungen så han parkera och kasta in handduken!
Men snart var stekarn i full gång igen och de gillar vi!
"Pattillaa, ååh smutsigt, äcklig, stääda råå" HAHA
Sen blev det mat, kocken visar hur man gör....
"Pattilla, sooova" full rulle, sen däcka han...Bästa.
Nästa stjärna... så vacker!
"Elina le lite" hahaha
Nästa fredag ska vi leka massor <3
Naken putte förföljer mig till och med till jobbet...
Nödvändigt ont.... En vanlig dag på jobbet! Over and done...
Jag har nu inte druckit en droppe alkohol på bra många veckor...
Sköter mig någelunda med kost och motionerar regelbundet.
Visst har det börjat visa resultat, vilket jag är stolt över, men är det så här det ska vara?
Alkoholen?
Vart tog det sociala livet vägen, "Mathilda ska vi hitta på någonting ikväll".
Dem orden följes ofta av ett "Jag måste träna sen e jag nog helt slut"...
Jag börjar känna mig hel som människa på många fronter men någonstans på vägen känner jag mig tom?
Som bort spolad och har en innre längtan efter någonting som jag ej kan sätta fingret på vad det är...
Som om det saknas en del av pusslet och man blir inte nöjd förens sista biten är på plats.
Jag filosoferar alltid över saker och ting som sker runt i kring mig, ord som sägs och
saker som sker, men tänker jag någonsin tanken - Är detta okej?
Det skrämmer mig, tanken av att ha insett hur pass mycket av det sociala livet man har som involverar
alkohol.
"Vi käkar och tar ett glas vin", "Ska vi gå ut ikväll?" , "Vi sätter oss på nått uteställe och tar en öl"
Varje helg är det alltid några briljanta själar som tar till alkoholen för att finna det roliga i vardagen.
Men varför skall man ej kunna skratta och må bra utan alkohol?
Jag mår bra när jag inte dricker, jag kan göra precis samma saker som tidigare, bara att jag minns det.
Men vart tog suget vägen...
Jag tror det dog i samma veva som jag ställde om mina levnadsvanor till det maximala.
Jag vill inte att ni ska se mig som bortglömd bara för att jag inte dricker längre?
Jag är fortfarande samma människa som tidigare, fortfarande samma gamla vanliga Mathilda,
men med ett betydligt större perspektiv på mitt eget liv och mina beslut.
Jag är stolt nykterist, jag är stolt över att ha tagit tag i mig själv vare sig ni ser det eller ej, jag är lycklig!
Ta då inte den stora känslan ifrån mig genom att ge mig dåligt samvete.
Det gör bara att ja väljer att lägga ifrån mig telefonen ännu mer när den ringer.
Stänga av den på nätterna och inte svara på era sms...
För jag vet hur näst kommande fråga lyder och ni kommer fortfarande få samma svar.
Jag är trött på att höra hur tråkig jag är, hur NI ser på mig eller vem jag är och vad jag gör.
För tro mig, jag har full koll på vad jag gör och vem jag är och jag ger blanka fan i
vad ni anser om hur jag väljer att leva mitt liv i dagsläget.
Jag har inte slutat leva, jag har snarare precis börjat!
För om inte jag fattat det här fel, så är det bara jag som kan ta tag i någonting som enbart
rör mig och vill jag ha någon förändring inom någon kategori så är det bara jag som
kan komma att bestämma att detta skall ske, inte DU, inte ni och inte dem.
Jag beslutar om mina val är dem rätte för mig, Jag bestämmer hur JAG vill lägga upp min vardag.
Och när ni inser att det inte är någonting ni kan påverka, med eller utan alkohol,
då kan vi börja diskutera om det ens är värt att fortsätta tillsammans.
Någonting som gör mig fruktansvärt skärrad, rädd och otroligt upprörd är hur folk kan,
ens lite, tro att dem kan bestämma över en annan människa.
Vem jag får prata med, vad jag får göra och hur dem ens har mage att säga åt en
annan människa hur denne skall leva eller vara!
Glöm det, ju mer ni talar om för folk hur dem skall vara desto mer kommer dem sätta
ner spik skorna och trampa tillbaka, så funkar folk.
Är det inte så? Det man inte får, det vill man ha...Det är det man kämpar för och det är
det man inte släpper taget om. Sen spelar det ingen roll vad någon annan säger.
Om jag i ett förhållande skulle säga åt min karl att han inte får umgås med vissa,
inte prata med dittan och dattan och inte bete sig på ett visst sätt, skulle jag kräkas på mig själv.
Om han, mannen som jag valt att leva med, väljer att prata med någon eller ha kontakt med
någon du själv inte klarar av, låt han ha det då....För det var väl faktiskt DIG han valde att leva med?
Dig hans hjärta slår för och det är dig han springer till när du behöver honom?
Om du litar så fruktansvärt lite på din partner att du väljer att försöka förändra honom...
Tror du då helhjärtat att ni faktiskt är gjorda för varandra?
Man älskar väl någon för den han/hon är? inte vad den kan bli?
Sen att man absolut måste fatta beslut tillsammans och respektera varandras åsikter det hör till,
och borde för så många andra vara en självklar sak när man lever tillsammans och delar på allt.
Kan man inte prata med varandra och heller inte visa sin respektive sådan respekt att denne kan
ta illa vid sig eller bli sårad, är det då meningen att ni skall vandra livet genom hand i hand?
Älskar man någon, anpassar man sig efter VARANDRA, inte efter en i förhållandet.
Dina krav är inte mina krav, dina åsikter kanske inte alltid stämmer överens med mina,
men en lösning finner man väl på allt, om man bara kan prata om det.
Strö inte salt i såren, skadan blir oftast större då, vilket kan leda till någonting horibelt.
Var snälla och behandla varandra med respekt och tillit, så kan även du le en vacker dag.
När hjärtat inte orkar mer, är det ditt ansikte jag framför mig ser.
När själen börjar ge vika, vet jag att du aldrig mig skulle svika.
Avståndet för dig längre bort, men i mina tankar är det alltför kort.
Varför finns du inte här? Det är ju faktiskt dig jag håller kär.
Jag älskar dig, men jag börjar bli rädd att du glömmer mig.
Jag vill ha dig nära, så pass som när alla kalla oss för kära.
Vart är du? jag behöver dig nu.
The greatest love of all...
Min Far...
När jag var liten fanns du där,
du har vårdat mig och hållt mig kär.
Du har plåstrat mina sår,
Du har ställt upp för mig i alla år.
Du har alltid funnits där när det vart svårt.
När vi har bråkat har det tagit hårt.
Jag vet att det har vart tufft ibland.
Men du har aldrig någonsin släppt min hand.
Du var med när jag tappade min första tand.
När ingen annan förstår,
så är det du som vet precis hur jag mår.
När allt känns meningslöst,
så har du din kärlek över mig öst.
Du har aldrig tappat tron på mig,
och det är därför jag älskar dig!
All her love...
21okt 2008
"Kanske förstår jag dig inte alltid men älskar dig gör jag jämt,
och ensam behöver du aldrig vara"
Jag älskar dig djupt och innerligt, troget och starkt.
Vi bråkar, vi gråter, vi skrattar, vi förlåter.
Men trotts det vet jag att du alltid finns där för mig, så som du alltid funnits.
Jag vet inte vad jag hade gjort om ja inte haft dig vid min sida.
Du lappar ihop mig när jag känner mig trasig.
Du skrattar med mig och är helt knasig.
Du kramar min hand när det är svårt,
och i tider då det känns hårt.
Du torkar mina tårar när dem faller ner,
när någonting brister är det du som ser.
Du har lärt mig mycket av det jag kan,
en kärlek som för mig är fruktansvärt sann.
Du är mitt allra bästa,
att förlora dig vore det absolut värsta.
Jag skulle aldrig byta ut dig för någonting i världen,
för du har burit mig under hela den här färden.
Jag är stolt att få kalla dig mor!
One beat!
Det är inte alltid jag ler för att få dig att se mig.
Det är inte alltid jag ler för att tillgodose dig.
Det är inte alltid jag ler för att jag menar det.
Det är inte alltid jag låter dig se att jag ler.
Men när jag väl ler, så gör jag det med alla muskler i min kropp, varenda cell skuttar till och hjärtat slår ett extra slag.
Det är inte alltid det sker, men dem få gånger ja känner att min puls rusar iväg och att jag på insidan ler av lycka.
Det är då, dem gångerna, som jag tänker på er.
För ni får mig att le, ni får mitt hjärta att slå dagligen och ni får mig att våga hoppas...
Vi skrattar kanske inte alltid, men när vi väl gör det, gör vi det tillsammans och inte åt varandra.
Vi kanske inte alltid är sams, men ja värnar om er, jag håller er nära.
Tätt inpå, långt inne....
I mörker, i storm, i vått och i torrt så har du alltid funnits där....Min eviga vän! <3
Du är faktiskt det största, vackraste och absolut bästa jag har i mitt liv..
Jag kan inte annat än tacka dem som skapade dig för att ja får ta del utav ditt liv,
och vara involverad i det.
Kanske är vi inte alltid sams, men det hör väl till?
Kanske kommer vi inte alltid överens, men syskon gör så.
Jag vill att du ska veta, att jag älskar dig endå!
Min stolthet här i livet, han briljerar alltid med nått nytt...
När du ler brinner mitt hjärta, när du gråter blöder jag av smärta.
Du bär på en glimt som få någonsin kommer få skåda...
Du får mig att le från topp till tå och jag älskar dig mer än mycket och många andra.
Jag har inte mycket mer att säga då orden inte räcker till,
men jag vill att ni ska veta att jag håller er tätt inpå, i min största muskel!
Ni är och förblir det bästa i mitt liv.
Angel...
Säg aldrig till en annan människa att du förstår, att du vet hur det känns...
För vad den personen känner eller tänker, kommer du aldrig få veta eller känna...
En känsla inom dig blir aldrig den samme i någon annan...
För om du träffar en människa, helt random, och börjar föra en konversation men personen i fråga,
ni väljer att prata om tyngre saker, saker som man egentligen inte vill prata om men som
är nödvändigt att släppa fram nån enstaka gång då och då oavsätt om det gör ont.
Tänk då på att oavsätt som du berättar din största, mörkaste, djupaste hemlighet så kanske
personen som sitter brevid dig, bär på någonting värre men helt enkelt inte väljer att yttra sig om saken.
För det ligger alldeles för djupt, det gör alldeles för ont.
Tänk då hur mycket skada dem orden som, "Jag vet hur det känns", Skulle kunna göra ?
DU har INGEN aning om hur det känns, DU stod inte där med mig, DU såg inte hans/hennes blick,
DU drömde inte mardrömmarna varje natt, DU tog inte smällen ist för mig, DU var inte där...
Det var JAG, JAG, JAG och återigen JAG som var där, kände smärtan, andades in lukten av någonting så smärtsamt,
kände blodsmaken på mina läppar. Det var JAG som valde att kämpa vidare, det var JAG som
tog mig tillbaka på mina egna fötter... INTE DU!, det var jag som klarade det här, ensam, min innersta kamp.
Kom aldrig någonsin och påstå för mig, att du vet hur det känns att vara jag!
Och Säg aldrig någonsin till en annan människa att du vet hur det känns, för det är den största lögnen du
någonsin kommer låta glida av dina läppar, och det är dem orden som kan ha sådana fruktansvärda
konsekvenser! Det kan vara dem orden, som får en annan människas vilje styrka och hopp att försvinna
på två sekunder, den viljan och det hoppet som personen kämpat, kämpat så febrilt mycket för att
kunna få tillbaka, det kan DU med fel ord blåsa bort som om det vore ett cirkulerande höst löv på marken på en hundra dels sekund..
Tänk dig för nästa gång... Det finns ingen människa som du, alla bär ett eget bagage!
Smash into pieces!!
Allvarligt, vad är egentligen relevant att skriva om på en blogg?
vad väcker andra människors tankar så dem fortsätter läsa kontinuerligt?
Ska jag göra som så många andra, skriva om vad jag äter?
vad jag gjort?
Hur många människor jag är trött på?
Mitt liv rent generellt?
om den kärlek ja en gång förlorat?
om mina drömmar och förhoppningar?
om valen ja beslutar varje dag?
hur många kg jag gått upp/ner genom åren?
Va ja ska ha för kläder på mig på fredag när det är fest?
Va vet jag, jag vet bara att jag skriver det som faller mig in...
Idag slog tanken mig, är livet egentligen som en verkstad?
Man lämnar in någonting trasigt för reparation och får tillbaka det lagat...
Men om någonting går sönder, så har ju det faktiskt redan hänt?
Du kommer ju aldrig glömma att den där bilen du hade kraschades på söndagnatten.
Eller att den där nallebjörnen du hade när du var liten är så sönder kramad
att du aldrig mer kan använda den.
Men varför gör det då så ont att känna saknaden när mamma slängt honom?
"If its broken, then fix it" , är det verkligen rimligt?
"If its broken, deal with it" , skulle ja nog vilja säga...
Var sak har sin tid och med det kommer många motgångar och hinder...
men allt är ju trots allt under uppbyggnad, inne på reparation förr eller senare...
Ja menar, alla kläder som var "inne" förra året, är inte alls vad man skall bära idag?
Gör det då mig till en sämre människa bara för att ja bär byxorna jag hade då, idag?
För att jag kanske inte väljer att prioritera mina ytliga inköp till det främsta?
eller för att jag väljer att fokusera på roliga ting som endast jag bär med mig i minnet?
Som ni andra kanske aldrig får eller har fått ta del av?
Ger det er rätten att klandra mig och anklaga mig för att vara en sämre människa då?
Jag saknar den där tiden då ditt största problem, din största fasa, värsta mardröm -
var han,den, det - just precis , det där monstret under sängen!
Han som skulle krypa fram precis innan ja somnar, direkt efter att mina föräldrar släckt lampan och sagt go natt!
Som så många gör har även ja klandrat livet i helhet för att vara nått groteskt påhitt, en total flopp.
Men om man ser tillbaka, var det verkligen så hemskt?
Du klarade det ju...Du tog dig över det där största hindret på den svåraste banan...
Du står ju fortfarande på benen... och det blir inte lättare... Men det är upp till dig om du vill hantera det.
Varför blunda för att livet är en utmaning? "Ta tjuren vid hornen" och rid ut stormen...
För oavsätt om det är en väg fylld av hinder, djupa hål, långa sträckor och min-fält utan dess like,
så glimtar det till, iaf nångång, under resans gång... Och någonting på vägen håller dig kvar i rätt riktning!
Den där lilla ljuspunkten just då, kan göra så mycket mer än all skada tidigare hinder givit dig.
Men varför ska man inte kunna säga att livet är en dans på rosor?
Vid nogrannare eftertanke inser ju även du, att skälken till den ros du står på, även den har sina taggar!
Sikta på mellanrummet, mellan det som kan komma att skada dig och så många andra, så kanske även du får
känna känslan av hur det är att briljera på toppen av en rosknopp och dess silkes lena blad!
Våga var dig själv, för det är bara du som kan leda dig hela vägen upp till toppen...
And so what?
Den här dagen blev inte riktigt vad jag hade hoppats på...
Igår natt kunde jag verkligen inte somna, satt uppe hela natten och filosofera över alla världsliga ting.
Det fanns nog inte någonting som inte passerade i mina tankar!
Alla timmar i mörkret, alla timmar då ja egentligen skulle ha slutit ögonen och sovit gick till spillo.
Jag klantade mig nå radikalt igår, skadade ankeln är bara förnamnet...
Vilket hindrar mig från att träna idag, det känner inte alls okej.
Men men.... jag har väl aldrig vart känd för att vara smidig antar jag..
Vilket som så låg ja i sängen å vred mig fårn 05.00-08.00, det var iaf då jag kollade på klockan sista gången.
Lagom ångest...
Tur att vissa e vakna om nätterna och kan hålla mig sällskap iaf, men de e inte så kul när man bara vill
falla in i drömmarnas värld.
Och när jag väl vaknade igen, efter ypperligt få timmar sömn, rusar hjärtat iväg, mår illa som en gnu
och helt skakig i kroppen, va är det för fel?
Och för att inte tala om dunkningarna i ankeln till råga på allt.
Men ja antar att det går över, eller?
Jag tänker inte göra mkt mer än att vila idag, min lediga dag, förutom att mitt smultronbär kommer över sen
och håller mig sällskap i denna dystra vardags närvaro.
Det är jag tacksam för.
Sen får vi se vad som händer! Blir nog bara prata skit och kolla på film... Men det uppskattas det också!
Jag får väl uppdatera senare, känner mig inte alls på humör just nu! Totaly off. Gone... Im out!
