Proúdly
Idag har jag legat och filiosoferat över vad som egentligen är rätt och fel,
när går man för långt och vart går gränsen.
Har folk i dagens samhälle inte mer stake än att bara låta allt passera?
Att gräva ner sig själv verkar vara en sport med en utgång att den som gräver djupast kommer längst.
Att sparka på dem som redan ligger ner, och hoppa över dem som behöver er,
är det så man jobbar nu för tiden?
En vänskap är bara nödvändig så länge ens egna behov uppfylls, men så fort det kommer
en käpp i hjulet då vänder man på klacken och springer all världens väg för att slippa
konfrontera eller själv bli konfronterad!?
Om man är vänner, ska man inte vara det i solsken och i regnskur då?
Ta hand om varandra och respektera den andre?
Jag trodde det var så man gjorde, men jag börjar bli alltmer chockad över hur folk
tar ställning till saker och ting, hur folk väljer att agera och hur ryggradslösa folk
får sig själv att framstå.
Att få en människa att känna sig pytte liten, som ogräs, är inte det nått hemskt?
Eller hör det till, är det en del av sporten?
Vad väljer folk att prioritera där ute? det frågar jag mig själv varje dag...
Vad och varför folk beslutar att göra si och så, varför JAG tar dem beslut jag gör.
Och varför man gång på gång, låter någon annan helt i onödan trampa på en, när man egentligen borde
vara stolt över att man faktiskt är en av få blommor som fortfarande har sina blad kvar på skälken,
taggar som inte är skadliga och en mängd av näring som även kan få det minsta kryp att flyga igen.
"nytta och nöjje" ? är det så man i dagsläget väljer att beskriva en annan människa som
i själva verket skulle göra allt för att få dig att må bra.
Hon eller han som står där med armarna helt ute och säger : "Jag släpper in dig i mitt hjärta,
vårdar dig ömt och kärleksfullt och ser till att du aldrig faller".
det är DEM som ni väljer att kasta bort, dem som skulle göra precis det där lilla extra bara för
att just DU skulle må bra, för att få se dig lycklig en sista dag.
Jag känner en människa som är så olik mig men så skrämmande lik mig på samma gång,
vi är båda tänkare, tar allt seriöst och ord hårdare än slag.
Vi har sida vid sida, om så på avstånd, alltid kämpat för det vi trott på, aldrig velat visa
andra hur stort hjärta vi har, vi valde att sluta den dörren när det förtroendet
blivit missbrukat gång på gång på gång, men när det kommer vissa ljus huvuden in i ens liv som man tros skall föra någonting gott med sig, då står man där, gladeligen, ännu en gång med armarna utåt och hjärtat fullt mottagligt för omvärlden, och ännu en gång är det någon som på något vis lyckas missa det och ist sätta en kniv i ryggen.
Är det så det ska vara?
Att man alltid får höra hur "bra man är", hur mkt man är värd, hur många som ställer upp, när man i själva verket
står där helt jävla ensam när det väl gäller och alla andra bara kollar på?
Jag litar på det ni säger till mig, för jag tar till mig utav det, jag lyssnar på er när ni berättar någonting för att i bästa möjliga mån kunna ge er råd, jag öppnar mina armar om dem så är brutna för att ta emot er när ni faller,
men ack så onödigt, för i slutändan gör ni som alla andra - kastar bort en som om man vore skräp.
Man kanske borde bli som er? Er känslokalla utnyttjande äckliga idioter, som tar och tar och tar men har ingenting att ge.
Iskall var ordet jag sökte tror jag... För ja, det är precis vad ni är, ni blundar för att andra såras och ni glömmer
att allting inte bara handlar om er själva... Sådana som er, vill inte jag ha i mitt liv.
Är det rätt att en och samma människa skall behöva tackla era ord? är det rätt att någon i eran omgivning sårar någon ni bryr er om, är det rätt att dem tar alla andras parti ist för ditt? är det rätt att behöva välja sida mellan vänskap och vänskap bara för att någon ber dig om det?
Är det rätt att trycka till en människa så hårt att denne känner sig minimal, värdelös och absolut ingenting värd.
Isf, go for it, fortsätt som ni gör...
Om inte, börja tänk efter hur ni agerar och vad ni tar ställning till...För det kanske är hon eller han,du behöver som mest när du själv faller sen...
FUCK OFF - adjö!
när går man för långt och vart går gränsen.
Har folk i dagens samhälle inte mer stake än att bara låta allt passera?
Att gräva ner sig själv verkar vara en sport med en utgång att den som gräver djupast kommer längst.
Att sparka på dem som redan ligger ner, och hoppa över dem som behöver er,
är det så man jobbar nu för tiden?
En vänskap är bara nödvändig så länge ens egna behov uppfylls, men så fort det kommer
en käpp i hjulet då vänder man på klacken och springer all världens väg för att slippa
konfrontera eller själv bli konfronterad!?
Om man är vänner, ska man inte vara det i solsken och i regnskur då?
Ta hand om varandra och respektera den andre?
Jag trodde det var så man gjorde, men jag börjar bli alltmer chockad över hur folk
tar ställning till saker och ting, hur folk väljer att agera och hur ryggradslösa folk
får sig själv att framstå.
Att få en människa att känna sig pytte liten, som ogräs, är inte det nått hemskt?
Eller hör det till, är det en del av sporten?
Vad väljer folk att prioritera där ute? det frågar jag mig själv varje dag...
Vad och varför folk beslutar att göra si och så, varför JAG tar dem beslut jag gör.
Och varför man gång på gång, låter någon annan helt i onödan trampa på en, när man egentligen borde
vara stolt över att man faktiskt är en av få blommor som fortfarande har sina blad kvar på skälken,
taggar som inte är skadliga och en mängd av näring som även kan få det minsta kryp att flyga igen.
"nytta och nöjje" ? är det så man i dagsläget väljer att beskriva en annan människa som
i själva verket skulle göra allt för att få dig att må bra.
Hon eller han som står där med armarna helt ute och säger : "Jag släpper in dig i mitt hjärta,
vårdar dig ömt och kärleksfullt och ser till att du aldrig faller".
det är DEM som ni väljer att kasta bort, dem som skulle göra precis det där lilla extra bara för
att just DU skulle må bra, för att få se dig lycklig en sista dag.
Jag känner en människa som är så olik mig men så skrämmande lik mig på samma gång,
vi är båda tänkare, tar allt seriöst och ord hårdare än slag.
Vi har sida vid sida, om så på avstånd, alltid kämpat för det vi trott på, aldrig velat visa
andra hur stort hjärta vi har, vi valde att sluta den dörren när det förtroendet
blivit missbrukat gång på gång på gång, men när det kommer vissa ljus huvuden in i ens liv som man tros skall föra någonting gott med sig, då står man där, gladeligen, ännu en gång med armarna utåt och hjärtat fullt mottagligt för omvärlden, och ännu en gång är det någon som på något vis lyckas missa det och ist sätta en kniv i ryggen.
Är det så det ska vara?
Att man alltid får höra hur "bra man är", hur mkt man är värd, hur många som ställer upp, när man i själva verket
står där helt jävla ensam när det väl gäller och alla andra bara kollar på?
Jag litar på det ni säger till mig, för jag tar till mig utav det, jag lyssnar på er när ni berättar någonting för att i bästa möjliga mån kunna ge er råd, jag öppnar mina armar om dem så är brutna för att ta emot er när ni faller,
men ack så onödigt, för i slutändan gör ni som alla andra - kastar bort en som om man vore skräp.
Man kanske borde bli som er? Er känslokalla utnyttjande äckliga idioter, som tar och tar och tar men har ingenting att ge.
Iskall var ordet jag sökte tror jag... För ja, det är precis vad ni är, ni blundar för att andra såras och ni glömmer
att allting inte bara handlar om er själva... Sådana som er, vill inte jag ha i mitt liv.
Är det rätt att en och samma människa skall behöva tackla era ord? är det rätt att någon i eran omgivning sårar någon ni bryr er om, är det rätt att dem tar alla andras parti ist för ditt? är det rätt att behöva välja sida mellan vänskap och vänskap bara för att någon ber dig om det?
Är det rätt att trycka till en människa så hårt att denne känner sig minimal, värdelös och absolut ingenting värd.
Isf, go for it, fortsätt som ni gör...
Om inte, börja tänk efter hur ni agerar och vad ni tar ställning till...För det kanske är hon eller han,du behöver som mest när du själv faller sen...
FUCK OFF - adjö!
Kommentarer
Postat av: Mimi
Jag kommer alltid att finnas här för dig,
även om du inte vill det.
When I say I love you,
darling that means for good.
Miffomaffian - 4 real.
Trackback
