Ur balans...
rättfärdiga dina ord, säg inte dem du inte menar, tänk efter innan du talar och mena det du säger....
Jag sa en gång att jag är färdig med komplicerat, i dagsläget kan jag inte leva upp till det för jag har insett att färdig med allt som är invecklat, krångligt, känslo-kaotiskt osv kommer aldrig någonsin dåna ut i det förglömda.
Man hoppas, man ber, man krånglar man ser...
Men på nått höger eller vänster kommer alltid en fot i klämm... du får höra orden du så länge längtat efter, men du har inge svar? Du får känna närheten du så länge kämpat för, men den är för disträ, du får känna tryggheten du alltid bett om men den är bara tillfällig... När skall det sluta vara komplicerat?
Raka kort, ärliga rör, en tillit så stark att den inte missbrukas - är nog för mycket begärt i dagens samhälle.
Jag är inte mer än människa, jag felar också. Jag är inte mer än du, snarare bara en annorlunda skapelse, Du har ditt jag har mitt, varför slåss vi inte för vårt?
Varför stå och trampa i samma leriga träsk när det är så mycket vackrare vid sidan av, på den gröna ängen där solen strålar får den sista fallna regn droppen att skimmra som om det vore en diamant?
På den platsen där det bara är du och jag, där står jag nu ensam....
Hur länge skall jag vänta innan solen går i moln? eller kommer det fortsätta vara klarblå himmel...
Det är faktiskt upp till dig, jag är redan här... möt mig halvvägs, men gör det på rätt sätt för jag är villig att springa rakt in i dina armar och aldrig släppa taget....
En känsla så varm, en känsla så trygg, en känsla ja bär på med ryggsäck av sten.... Lätta den från mina bördor, skona mig från tårar, se bara det jag ser och akta så att ingen du sårar.
Men jag vet inte - än en gång, kanske det är för mycket begärt....
Blunda, luta dig tillbaka och se på - För det är den enda sanningen du kommer att få.
Im out.
Låt mig vidare vandra - så länge du bara har ögonen för andra!!!!!!!!!
Jag sa en gång att jag är färdig med komplicerat, i dagsläget kan jag inte leva upp till det för jag har insett att färdig med allt som är invecklat, krångligt, känslo-kaotiskt osv kommer aldrig någonsin dåna ut i det förglömda.
Man hoppas, man ber, man krånglar man ser...
Men på nått höger eller vänster kommer alltid en fot i klämm... du får höra orden du så länge längtat efter, men du har inge svar? Du får känna närheten du så länge kämpat för, men den är för disträ, du får känna tryggheten du alltid bett om men den är bara tillfällig... När skall det sluta vara komplicerat?
Raka kort, ärliga rör, en tillit så stark att den inte missbrukas - är nog för mycket begärt i dagens samhälle.
Jag är inte mer än människa, jag felar också. Jag är inte mer än du, snarare bara en annorlunda skapelse, Du har ditt jag har mitt, varför slåss vi inte för vårt?
Varför stå och trampa i samma leriga träsk när det är så mycket vackrare vid sidan av, på den gröna ängen där solen strålar får den sista fallna regn droppen att skimmra som om det vore en diamant?
På den platsen där det bara är du och jag, där står jag nu ensam....
Hur länge skall jag vänta innan solen går i moln? eller kommer det fortsätta vara klarblå himmel...
Det är faktiskt upp till dig, jag är redan här... möt mig halvvägs, men gör det på rätt sätt för jag är villig att springa rakt in i dina armar och aldrig släppa taget....
En känsla så varm, en känsla så trygg, en känsla ja bär på med ryggsäck av sten.... Lätta den från mina bördor, skona mig från tårar, se bara det jag ser och akta så att ingen du sårar.
Men jag vet inte - än en gång, kanske det är för mycket begärt....
Blunda, luta dig tillbaka och se på - För det är den enda sanningen du kommer att få.
Im out.
Kommentarer
Trackback
