Kraft och mod...
Kan hon ge sin kraft och kan hon ge sitt mod till dom som får kämpa
för mat på sitt bord
kan hon ge sin kraft och kan ge sitt mod till dom som behöver
din tro på våran jord...
En tid då alla andra bara stod brevid, då blickar föll och fingrar stod rakt ut.
En minut då ansiktet bar på ett leende fyllt av hopp och seende...
En sekund av evig lycka, som bortblåst så knapp att den aldrig hann kännas.
En hundradel av någonting så underbart - Men dem säger att underbart är kort.
En stund av förtvivlan och saknad , av tårar och sorg som varar längre än ett vackert ögonblick.
En känsla så stark men samtidigt så svag att man knappt hinner fånga den innan den är som bort blåst.
En handling så abstrakt att det inte går att sätta ord på den.
Eller en tanke på konkret att handlingen blir fel...
Vad gör man när man inte riktigt vet varken ut eller inte, när hjärtat säger en sak och ber dig lyssna, när tankarna skriker åt dig att springa all världens väg åt motsatt håll från hjärtats gång.
När mag känslan suddas ut och leendet slocknar, det som en gång lös så starkt....
Det leendet andra såg kanske bara var på låssas? Varje morgon när man kollar sig i spegeln och tänker "är det dig ja färdas i, hur långt är det så till nästa håll plats".
När man ser andra skratta och känner att hjärtat fylls med kärlek och hopp om att allting faktiskt kommer kännas som det där falska skrattet låter - Helt bedårande.
Om jag synar dig, dina känslor, dina tankar, dina handlingar, dina rörelser, dina andetag och dina hjärtslag... vad finns det då kvar att kämpa för? Om spelet redan är vunnet.
Om högsta vinsten redan ligger blottad på bordet och jag vet ditt nästa drag, vad får mig att inte avgöra matchen och ta hem det....
Ditt leende, dina ögon, din gnista och din värme, det får mig att lägga mig ner oavsätt om ja vet att jag skulle kunna kamma hem vinsten av denna rond.
Att förstå sig på min mening med det hela och allt jag skriver här, är nog ingen idé för jag minns det knappt själv när jag avslutat detta.
Ett avslut som för mig kommer vara så påtagligt att ja kommer ångra varje sekund, varje minut och varje hundra del, men jag kommer åtminstonde se tillbaka på det och känna att ja bringade dig en tillfällig känsla av lycka och hopp, om det nu hjälper dig eller mig vet jag inte för jag har inte svar på allt.
Jag är inte mer än en liten, extremt minimal del, av en väldigt stor folkmassa...
Men utanför ringen där står jag än idag och försöker vänta ut tiden, få människorna runt i kring dig att skingra sig för att du för en gångsskull skall se mig, se mig för den jag är och vad jag har att ge dig.
Jag har kanske inte mycket att erbjuda, men min lycka min kärlek och min värme - är någonting ja kan lova dig.
Du måste bara öppna ögonen och se - jag är inte ens en meter bort!
för mat på sitt bord
kan hon ge sin kraft och kan ge sitt mod till dom som behöver
din tro på våran jord...
En tid då alla andra bara stod brevid, då blickar föll och fingrar stod rakt ut.
En minut då ansiktet bar på ett leende fyllt av hopp och seende...
En sekund av evig lycka, som bortblåst så knapp att den aldrig hann kännas.
En hundradel av någonting så underbart - Men dem säger att underbart är kort.
En stund av förtvivlan och saknad , av tårar och sorg som varar längre än ett vackert ögonblick.
En känsla så stark men samtidigt så svag att man knappt hinner fånga den innan den är som bort blåst.
En handling så abstrakt att det inte går att sätta ord på den.
Eller en tanke på konkret att handlingen blir fel...
Vad gör man när man inte riktigt vet varken ut eller inte, när hjärtat säger en sak och ber dig lyssna, när tankarna skriker åt dig att springa all världens väg åt motsatt håll från hjärtats gång.
När mag känslan suddas ut och leendet slocknar, det som en gång lös så starkt....
Det leendet andra såg kanske bara var på låssas? Varje morgon när man kollar sig i spegeln och tänker "är det dig ja färdas i, hur långt är det så till nästa håll plats".
När man ser andra skratta och känner att hjärtat fylls med kärlek och hopp om att allting faktiskt kommer kännas som det där falska skrattet låter - Helt bedårande.
Om jag synar dig, dina känslor, dina tankar, dina handlingar, dina rörelser, dina andetag och dina hjärtslag... vad finns det då kvar att kämpa för? Om spelet redan är vunnet.
Om högsta vinsten redan ligger blottad på bordet och jag vet ditt nästa drag, vad får mig att inte avgöra matchen och ta hem det....
Ditt leende, dina ögon, din gnista och din värme, det får mig att lägga mig ner oavsätt om ja vet att jag skulle kunna kamma hem vinsten av denna rond.
Att förstå sig på min mening med det hela och allt jag skriver här, är nog ingen idé för jag minns det knappt själv när jag avslutat detta.
Ett avslut som för mig kommer vara så påtagligt att ja kommer ångra varje sekund, varje minut och varje hundra del, men jag kommer åtminstonde se tillbaka på det och känna att ja bringade dig en tillfällig känsla av lycka och hopp, om det nu hjälper dig eller mig vet jag inte för jag har inte svar på allt.
Jag är inte mer än en liten, extremt minimal del, av en väldigt stor folkmassa...
Men utanför ringen där står jag än idag och försöker vänta ut tiden, få människorna runt i kring dig att skingra sig för att du för en gångsskull skall se mig, se mig för den jag är och vad jag har att ge dig.
Jag har kanske inte mycket att erbjuda, men min lycka min kärlek och min värme - är någonting ja kan lova dig.
Du måste bara öppna ögonen och se - jag är inte ens en meter bort!
Kommentarer
Trackback
