Over and done...
Ja vad ska jag säga? Jag tror, med handen på hjärtat, att ja härmed är slut som artist.
Jag har nu inte druckit en droppe alkohol på bra många veckor...
Sköter mig någelunda med kost och motionerar regelbundet.
Visst har det börjat visa resultat, vilket jag är stolt över, men är det så här det ska vara?
Alkoholen?
Vart tog det sociala livet vägen, "Mathilda ska vi hitta på någonting ikväll".
Dem orden följes ofta av ett "Jag måste träna sen e jag nog helt slut"...
Jag börjar känna mig hel som människa på många fronter men någonstans på vägen känner jag mig tom?
Som bort spolad och har en innre längtan efter någonting som jag ej kan sätta fingret på vad det är...
Som om det saknas en del av pusslet och man blir inte nöjd förens sista biten är på plats.
Jag filosoferar alltid över saker och ting som sker runt i kring mig, ord som sägs och
saker som sker, men tänker jag någonsin tanken - Är detta okej?
Det skrämmer mig, tanken av att ha insett hur pass mycket av det sociala livet man har som involverar
alkohol.
"Vi käkar och tar ett glas vin", "Ska vi gå ut ikväll?" , "Vi sätter oss på nått uteställe och tar en öl"
Varje helg är det alltid några briljanta själar som tar till alkoholen för att finna det roliga i vardagen.
Men varför skall man ej kunna skratta och må bra utan alkohol?
Jag mår bra när jag inte dricker, jag kan göra precis samma saker som tidigare, bara att jag minns det.
Men vart tog suget vägen...
Jag tror det dog i samma veva som jag ställde om mina levnadsvanor till det maximala.
Jag vill inte att ni ska se mig som bortglömd bara för att jag inte dricker längre?
Jag är fortfarande samma människa som tidigare, fortfarande samma gamla vanliga Mathilda,
men med ett betydligt större perspektiv på mitt eget liv och mina beslut.
Jag är stolt nykterist, jag är stolt över att ha tagit tag i mig själv vare sig ni ser det eller ej, jag är lycklig!
Ta då inte den stora känslan ifrån mig genom att ge mig dåligt samvete.
Det gör bara att ja väljer att lägga ifrån mig telefonen ännu mer när den ringer.
Stänga av den på nätterna och inte svara på era sms...
För jag vet hur näst kommande fråga lyder och ni kommer fortfarande få samma svar.
Jag är trött på att höra hur tråkig jag är, hur NI ser på mig eller vem jag är och vad jag gör.
För tro mig, jag har full koll på vad jag gör och vem jag är och jag ger blanka fan i
vad ni anser om hur jag väljer att leva mitt liv i dagsläget.
Jag har inte slutat leva, jag har snarare precis börjat!
För om inte jag fattat det här fel, så är det bara jag som kan ta tag i någonting som enbart
rör mig och vill jag ha någon förändring inom någon kategori så är det bara jag som
kan komma att bestämma att detta skall ske, inte DU, inte ni och inte dem.
Jag beslutar om mina val är dem rätte för mig, Jag bestämmer hur JAG vill lägga upp min vardag.
Och när ni inser att det inte är någonting ni kan påverka, med eller utan alkohol,
då kan vi börja diskutera om det ens är värt att fortsätta tillsammans.
Någonting som gör mig fruktansvärt skärrad, rädd och otroligt upprörd är hur folk kan,
ens lite, tro att dem kan bestämma över en annan människa.
Vem jag får prata med, vad jag får göra och hur dem ens har mage att säga åt en
annan människa hur denne skall leva eller vara!
Glöm det, ju mer ni talar om för folk hur dem skall vara desto mer kommer dem sätta
ner spik skorna och trampa tillbaka, så funkar folk.
Är det inte så? Det man inte får, det vill man ha...Det är det man kämpar för och det är
det man inte släpper taget om. Sen spelar det ingen roll vad någon annan säger.
Om jag i ett förhållande skulle säga åt min karl att han inte får umgås med vissa,
inte prata med dittan och dattan och inte bete sig på ett visst sätt, skulle jag kräkas på mig själv.
Om han, mannen som jag valt att leva med, väljer att prata med någon eller ha kontakt med
någon du själv inte klarar av, låt han ha det då....För det var väl faktiskt DIG han valde att leva med?
Dig hans hjärta slår för och det är dig han springer till när du behöver honom?
Om du litar så fruktansvärt lite på din partner att du väljer att försöka förändra honom...
Tror du då helhjärtat att ni faktiskt är gjorda för varandra?
Man älskar väl någon för den han/hon är? inte vad den kan bli?
Sen att man absolut måste fatta beslut tillsammans och respektera varandras åsikter det hör till,
och borde för så många andra vara en självklar sak när man lever tillsammans och delar på allt.
Kan man inte prata med varandra och heller inte visa sin respektive sådan respekt att denne kan
ta illa vid sig eller bli sårad, är det då meningen att ni skall vandra livet genom hand i hand?
Älskar man någon, anpassar man sig efter VARANDRA, inte efter en i förhållandet.
Dina krav är inte mina krav, dina åsikter kanske inte alltid stämmer överens med mina,
men en lösning finner man väl på allt, om man bara kan prata om det.
Strö inte salt i såren, skadan blir oftast större då, vilket kan leda till någonting horibelt.
Var snälla och behandla varandra med respekt och tillit, så kan även du le en vacker dag.
Jag har nu inte druckit en droppe alkohol på bra många veckor...
Sköter mig någelunda med kost och motionerar regelbundet.
Visst har det börjat visa resultat, vilket jag är stolt över, men är det så här det ska vara?
Alkoholen?
Vart tog det sociala livet vägen, "Mathilda ska vi hitta på någonting ikväll".
Dem orden följes ofta av ett "Jag måste träna sen e jag nog helt slut"...
Jag börjar känna mig hel som människa på många fronter men någonstans på vägen känner jag mig tom?
Som bort spolad och har en innre längtan efter någonting som jag ej kan sätta fingret på vad det är...
Som om det saknas en del av pusslet och man blir inte nöjd förens sista biten är på plats.
Jag filosoferar alltid över saker och ting som sker runt i kring mig, ord som sägs och
saker som sker, men tänker jag någonsin tanken - Är detta okej?
Det skrämmer mig, tanken av att ha insett hur pass mycket av det sociala livet man har som involverar
alkohol.
"Vi käkar och tar ett glas vin", "Ska vi gå ut ikväll?" , "Vi sätter oss på nått uteställe och tar en öl"
Varje helg är det alltid några briljanta själar som tar till alkoholen för att finna det roliga i vardagen.
Men varför skall man ej kunna skratta och må bra utan alkohol?
Jag mår bra när jag inte dricker, jag kan göra precis samma saker som tidigare, bara att jag minns det.
Men vart tog suget vägen...
Jag tror det dog i samma veva som jag ställde om mina levnadsvanor till det maximala.
Jag vill inte att ni ska se mig som bortglömd bara för att jag inte dricker längre?
Jag är fortfarande samma människa som tidigare, fortfarande samma gamla vanliga Mathilda,
men med ett betydligt större perspektiv på mitt eget liv och mina beslut.
Jag är stolt nykterist, jag är stolt över att ha tagit tag i mig själv vare sig ni ser det eller ej, jag är lycklig!
Ta då inte den stora känslan ifrån mig genom att ge mig dåligt samvete.
Det gör bara att ja väljer att lägga ifrån mig telefonen ännu mer när den ringer.
Stänga av den på nätterna och inte svara på era sms...
För jag vet hur näst kommande fråga lyder och ni kommer fortfarande få samma svar.
Jag är trött på att höra hur tråkig jag är, hur NI ser på mig eller vem jag är och vad jag gör.
För tro mig, jag har full koll på vad jag gör och vem jag är och jag ger blanka fan i
vad ni anser om hur jag väljer att leva mitt liv i dagsläget.
Jag har inte slutat leva, jag har snarare precis börjat!
För om inte jag fattat det här fel, så är det bara jag som kan ta tag i någonting som enbart
rör mig och vill jag ha någon förändring inom någon kategori så är det bara jag som
kan komma att bestämma att detta skall ske, inte DU, inte ni och inte dem.
Jag beslutar om mina val är dem rätte för mig, Jag bestämmer hur JAG vill lägga upp min vardag.
Och när ni inser att det inte är någonting ni kan påverka, med eller utan alkohol,
då kan vi börja diskutera om det ens är värt att fortsätta tillsammans.
Någonting som gör mig fruktansvärt skärrad, rädd och otroligt upprörd är hur folk kan,
ens lite, tro att dem kan bestämma över en annan människa.
Vem jag får prata med, vad jag får göra och hur dem ens har mage att säga åt en
annan människa hur denne skall leva eller vara!
Glöm det, ju mer ni talar om för folk hur dem skall vara desto mer kommer dem sätta
ner spik skorna och trampa tillbaka, så funkar folk.
Är det inte så? Det man inte får, det vill man ha...Det är det man kämpar för och det är
det man inte släpper taget om. Sen spelar det ingen roll vad någon annan säger.
Om jag i ett förhållande skulle säga åt min karl att han inte får umgås med vissa,
inte prata med dittan och dattan och inte bete sig på ett visst sätt, skulle jag kräkas på mig själv.
Om han, mannen som jag valt att leva med, väljer att prata med någon eller ha kontakt med
någon du själv inte klarar av, låt han ha det då....För det var väl faktiskt DIG han valde att leva med?
Dig hans hjärta slår för och det är dig han springer till när du behöver honom?
Om du litar så fruktansvärt lite på din partner att du väljer att försöka förändra honom...
Tror du då helhjärtat att ni faktiskt är gjorda för varandra?
Man älskar väl någon för den han/hon är? inte vad den kan bli?
Sen att man absolut måste fatta beslut tillsammans och respektera varandras åsikter det hör till,
och borde för så många andra vara en självklar sak när man lever tillsammans och delar på allt.
Kan man inte prata med varandra och heller inte visa sin respektive sådan respekt att denne kan
ta illa vid sig eller bli sårad, är det då meningen att ni skall vandra livet genom hand i hand?
Älskar man någon, anpassar man sig efter VARANDRA, inte efter en i förhållandet.
Dina krav är inte mina krav, dina åsikter kanske inte alltid stämmer överens med mina,
men en lösning finner man väl på allt, om man bara kan prata om det.
Strö inte salt i såren, skadan blir oftast större då, vilket kan leda till någonting horibelt.
Var snälla och behandla varandra med respekt och tillit, så kan även du le en vacker dag.
När hjärtat inte orkar mer, är det ditt ansikte jag framför mig ser.
När själen börjar ge vika, vet jag att du aldrig mig skulle svika.
Avståndet för dig längre bort, men i mina tankar är det alltför kort.
Varför finns du inte här? Det är ju faktiskt dig jag håller kär.
Jag älskar dig, men jag börjar bli rädd att du glömmer mig.
Jag vill ha dig nära, så pass som när alla kalla oss för kära.
Vart är du? jag behöver dig nu.
Kommentarer
Trackback
