mpattilla

Allvarligt, vad är egentligen relevant att skriva om på en blogg?
vad väcker andra människors tankar så dem fortsätter läsa kontinuerligt?
Ska jag göra som så många andra, skriva om vad jag äter?
vad jag gjort?
Hur många människor jag är trött på?
Mitt liv rent generellt?
om den kärlek ja en gång förlorat?
om mina drömmar och förhoppningar?
om valen ja beslutar varje dag?
hur många kg jag gått upp/ner genom åren?
Va ja ska ha för kläder på mig på fredag när det är fest?

Va vet jag, jag vet bara att jag skriver det som faller mig in...

Idag slog tanken mig, är livet egentligen som en verkstad?
Man lämnar in någonting trasigt för reparation och får tillbaka det lagat...
Men om någonting går sönder, så har ju det faktiskt redan hänt?
Du kommer ju aldrig glömma att den där bilen du hade kraschades på söndagnatten.
Eller att den där nallebjörnen du hade när du var liten är så sönder kramad
att du aldrig mer kan använda den.
Men varför gör det då så ont att känna saknaden när mamma slängt honom?
"If its broken, then fix it" , är det verkligen rimligt?
"If its broken, deal with it" , skulle ja nog vilja säga...
Var sak har sin tid och med det kommer många motgångar och hinder...
men allt är ju trots allt under uppbyggnad, inne på reparation förr eller senare...
Ja menar, alla kläder som var "inne" förra året, är inte alls vad man skall bära idag?
Gör det då mig till en sämre människa bara för att ja bär byxorna jag hade då, idag?
För att jag kanske inte väljer att prioritera mina ytliga inköp till det främsta?
eller för att jag väljer att fokusera på roliga ting som endast jag bär med mig i minnet?
Som ni andra kanske aldrig får eller har fått ta del av?
Ger det er rätten att klandra mig och anklaga mig för att vara en sämre människa då?

Jag saknar den där tiden då ditt största problem, din största fasa, värsta mardröm -
var han,den, det - just precis , det där monstret under sängen!
Han som skulle krypa fram precis innan ja somnar, direkt efter att mina föräldrar släckt lampan och sagt go natt!
Som så många gör har även ja klandrat livet i helhet för att vara nått groteskt påhitt, en total flopp.
Men om man ser tillbaka, var det verkligen så hemskt?
Du klarade det ju...Du tog dig över det där största hindret på den svåraste banan...
Du står ju fortfarande på benen... och det blir inte lättare... Men det är upp till dig om du vill hantera det.
Varför blunda för att livet är en utmaning? "Ta tjuren vid hornen" och rid ut stormen...
För oavsätt om det är en väg fylld av hinder, djupa hål, långa sträckor och min-fält utan dess like,
så glimtar det till, iaf nångång, under resans gång... Och någonting på vägen håller dig kvar i rätt riktning!
Den där lilla ljuspunkten just då, kan göra så mycket mer än all skada tidigare hinder givit dig.

Men varför ska man inte kunna säga att livet är en dans på rosor?
Vid nogrannare eftertanke inser ju även du, att skälken till den ros du står på, även den har sina taggar!
Sikta på mellanrummet, mellan det som kan komma att skada dig och så många andra, så kanske även du får
känna känslan av hur det är att briljera på toppen av en rosknopp och dess silkes lena blad!

Våga var dig själv, för det är bara du som kan leda dig hela vägen upp till toppen...