En dag i sänder.
Idag är en dyster dag, solen skiner inte, har en klump i magen, är helt slut som artist och jag tycker inte om den känslan.
Ni vet när man inte riktigt känner sig hel ? Som om någonting viktigt saknas, så mkt att det värker, i hjärtat.
Jag vet faktiskt, ärligt talat, varken ut eller in... Vågar inte ens hoppas på att man kan spola tillbaka tiden om så bara för en kort stund, för det var perfekt. Det var bedårande och det stärkte mig och lät mig känna igen.
Men nu, känslan är borta, den har återigen lyckats betona sig själv som abstrakt.
Men mina känslor är äkta, men ja måste än en gång svälja stoltheten, låta det passera och gå vidare?
Är det det jag vill?
Jag önskar att ja kunde blunda en längre tid, men det går inte... Ja kan inte blunda med ett hjärta du stulit ifrån mig.
Jag vågade hoppas igen, jag vågade känna, jag vågade hantera det som skulle komma att bli omöjligt.
Men jag var verkligen inte beredd på att det skulle kännas så här mycket.
verkligen inte...
Just nu vill jag bara ha hem Emma!
Är det så här när man är kär när man är liten?
va fan vet jag!
Usch nu vill jag inge mer... Jag kastar in handduken.... Men ack, det känns.
