mpattilla

Jag är tillbaka för att stanna behövde bara en break från allt och alla om så bara för en kort stund.
Nu har jag bestämt mig, det är all in som gäller med ett stort leende på läpparna.
Jag överlåter den delen med att vara nere och annorlunda till någon annan för mitt leende klär mig förbannat bra.
Jag mår väldigt bra i mig sjläv, det har bara varit mitt hjärta som kännt sig övergivet men nu är kämpar glöden tillbaka för att stanna. Det finns folk där ute som förgyller min vardag nå fruktansvärt, jag är världens bästa familj och ett underbart jobb + att sommaren är här, nu mår jag bra!

Solen skiner inte bara för mig utan för oss alla och jag hoppas det håller i sig för lyckan i mitt hjärta är obeskrivlig.
Visst funderar ja fortfarande på varför vissa saker inte kunnat resultera annorlunda men varför tänka på det?
När allt kommer till kritan så står jag fortfarande här och jag mår helt okej.
Dumt att tänka för mkt och bara tappa greppet om allting runt i kring när man kan möta dagen med ett leende på läpparna!

Im movin on, and I gonna be stronger now!

Nu skall ja ta sommaren med storm och komma igång med denna blogg igen!
Första inlägget kommer redan ikväll, då kommer ja som vanligt skriva om tankar jag bär på, men vi byter spår inge mer depp skall skådas här inte. Inge mer sura miner och inge mer smärta!

En dag i taget, vi börjar om ! Tack för mig....

Le för folk i din omgivning, det smittar =)

Jag tar här med en paus från skrivandet, vilket inkluderar den otroligt populära sidan facebook.

Dvs - Bloggen är tillfälligt avstängd, på obestämd tid!

för jag har ingenting mer att säga...

TACK & ADJÖ!

For now...

En känsla av någonting så tomt är skrämmande, jag önskar att jag inte vore kapabel till att känna igen
men jag lät mig själv göra det, och än en gång...
Jag vet inte vart jag ska ta vägen just nu allting känns som ett enda stort svart hål och jag vill inte vara här inte nu.
Jag begav mig ut på väldigt tunn is, men jag ansåg det kanske vara värt det för en gångsskull, jag är ju faktiskt sim kunnig. Men jag ångrar mig djupt nu, för väl igenom isen så är det för kallt för att kunna simma...
Jag orkar inte försöka ta mig upp just nu så jag låter kylan sänka mig ner mot botten, den tar över den fryser alla känslor i kroppen till genom frusta istappar, varje muskel är som förlamad och ansiktsuttrycket ej detsamme då det stelnat.
om det så skall ta mig en evighet att bygga färdig så har jag nu påbörjat återuppställningen av muren jag en gång skådade runt om kring mig själv. En barriär av hinder, en ocean utan horisont. Det går bara runt runt och återigen så hamnar jag på samma ställe.
Jag finner ingen ork eller lust till att ta detta som någonting positivt, jag vet dock innerst inne vad besluten som fattats innebär och jag vet att oavsätt om det gör nå horibelt ont så är det det bästa som gjorts på väldigt väldigt länge...
Jag har alltid sagt att jag står för allt jag gör och ångrar sällan saker som komma att sätta prägel på mitt liv,
även denna gång står jag mitt kast. Men spelet är över... insattsen var sky hög och jag förlorade, vad mer kan jag säga?
Det gör vanskligt ont, en känsla som jag egentligen inte är kapabel till att sätta ord på... Men ack vilken frihet, blocket som tryckts mot mitt bröst kanske är på väg bort....Men jag är rädd, väldigt rädd att ja inte kommer kunna ta emot det jag en gång blivit given - på nytt....

Varför ska jag bygga upp en tanke, en känsla, ett hopp och en längtan om det endå bara slutar i någonting som jag aldrig någonsin velat känna, någonting jag hoppas innerligt att många slipper röra vid....
Så här konkret har nog ingen känsla för mig tidigare varit, men för en gångsskull vet jag precis hur det känns och då har jag inte kraft att omfamna det och hålla det kvar i mina händer....utan jag släpper det, låter det glida ifrån mig trotts att ja skriker, gråter och ber om att få hålla kvar... jag bara släpper, för energin till att hålla det kvar, i ett stadigt grepp, är borta. Det dunstar mitt framför näsan på mig och jag kan inte hindra det.....

Vad gör man när man vill någonting utav hela sitt hjärta, varenda muskel i sin kropp och varenda cell i omlopp - om det bara är helt omöjligt?
Hur skall man känna när någonting så påtagligt blir till luft, när drömmarna krossas från berg till små sten och himlen - trots att solen skiner starkare än vanligt - blir till en stor grå galax utan dess like...
Jag förstår inte varför eller hur detta skall vara möligt...

Idag vet jag inte hur jag skall hantera känslan, för den är frusen, jag vet inte hur jag skall agera för jag är stel, jag vet inte hur jag ska tänka för det är krossat.... Av is är jag återigen uppbyggd - men då kanske man iaf är stabil, dem säger ju att is är det tyngsta av allt.... Men hur är det hanterligt, hur får man is att smälta utan värme?

Jag är allt annat än redo att handskas med detta, jag är allt annat än kapabel till att agera med förståndet som vapen, jag VAR allt annat än informerad om hur man går tillväga när man möter sanningen och vägen som en gång lös så vackert bara slocknar och allt du hör i tystnaden av mörkret är hur ditt hjärta slår svagare och svagare...

Jag...........börjar om på ett avstånd så pass långt att det är okänt, från ruta ett....

En dag i taget........................

Ja vart ska jag börja..
Natten till idag var inte alls rolig, jag vet inte vad problemet är men jag har vaknat ett flertal ggr med tårar i ögonen, stress i kroppen och varje gång med telefonen i handen... ?
Efter tredje gången la ja ner telefonen på golvet, men lik förbanant vaknade ja med den i högerhanden ännu en gång fylld av panik...
Visste varken ut eller in.
Situationen i sig är väl ganska lugn, men jag tror ja bär på oron av allting fortfarande.. Ingenting känns riktigt som det ska... det känns liksom, hmn... fel? jätte fel? jag vet inte hur jag ska beskriva det, jag om någon, som brukar kunna formulera allt i ord som ja inte kan få fram i tal.
Men det går inte, det känns tomt där det en gång löpte långa strimor utav tankar, många blockeringar är borta och just nu känns det bara som om den muren ja rev som än en gång lät mig känna lycka, är på väg tillbaka..?
Jag vill inte det, jag vill sprida glädje.
Det var så skönt att höra alla säga att det syntes på mig att jag faktiskt mår bra nu, att mitt leende förgyller en annan människas vardag.
Men är det dags nu? Dags att än en gång bli iskall och bara skita i allt...
Det känns för nära, så nära att ja kan vidröra den känslan... och det känns inte okej?

Mardrömmar i överflöd och panik i kroppen, hur får man bort sådant?
Ja jag vet inte...
Jag vill inte tillbaka till det tomrum jag engång passerat.... inte igen, INTE nu....

Tänk att en känsla, känslan av att känna lycka, kan göra en människa så tom och meningslös på så kort tid?

Det är skrämmande hur endast ett splittrat hjärta kan få dig att känna att hela världen är emot dig...

Solen sken den dagen, men sen dess har jag inte sett den....har även den lämnat min sida nu?

Jag tror att den sken för oss... men nu, näe ja vet inte, ja antar att vi slutat slåss...

Jag har aldrig vart den som ger upp, kastar in handduken och bara skiter it helt enkelt.
Men ja orkar fan inte styra upp det här, inte just nu, en dust av horibla tankar seglar omkring i min ocean av känslor.

Och jag klarar fan inte att styra skutan i rätt riktning just nu... För jag orkar helt enkelt inte...

Jag driver med och ser vart det tar mig den här gången, för värre kan det fan inte bli än att ja går på grund...

Men ute på ett stort hav så krävs det mycket för att det skall ske..

Så ett tag iaf, så lutar jag mig tillbaka och möter vindarna mot mitt ansikte, vädret mot min kropp och luften utav moder natur. Jag tar en paus helt enkelt och den börjar nu!

Imorgon kommer Emma hem, ack så jag har längtat! <3 Du är efterlängtad.

Im out...

Idag är en dyster dag, solen skiner inte, har en klump i magen, är helt slut som artist och jag tycker inte om den känslan.
Ni vet när man inte riktigt känner sig hel ? Som om någonting viktigt saknas, så mkt att det värker, i hjärtat.
Jag vet faktiskt, ärligt talat, varken ut eller in... Vågar inte ens hoppas på att man kan spola tillbaka tiden om så bara för en kort stund, för det var perfekt. Det var bedårande och det stärkte mig och lät mig känna igen.
Men nu, känslan är borta, den har återigen lyckats betona sig själv som abstrakt.
Men mina känslor är äkta, men ja måste än en gång svälja stoltheten, låta det passera och gå vidare?
Är det det jag vill?
Jag önskar att ja kunde blunda en längre tid, men det går inte... Ja kan inte blunda med ett hjärta du stulit ifrån mig.
Jag vågade hoppas igen, jag vågade känna, jag vågade hantera det som skulle komma att bli omöjligt.
Men jag var verkligen inte beredd på att det skulle kännas så här mycket.
verkligen inte...

Just nu vill jag bara ha hem Emma!

Är det så här när man är kär när man är liten?
va fan vet jag!

Usch nu vill jag inge mer... Jag kastar in handduken.... Men ack, det känns.

För IDAG är det MIN dag =)
Tack för alla gulliga sms och samtal!

Fick även ett mkt uppskattat samtal från Thailand, så skönt att höra ditt skratt igen gumman =)
Ses på söndag och tack för den underbara sången ;)

Kram på er alla....

dags att svälja stoltheten kanske och inse att ännu en gång är det pasé...

Jag tänker ständig och konstant, men inte ett spår så långt tankarna kan nå om att ja skulle komma fram till någonting vettigt just nu.
Jag vet vad jag tycker, jag vet vad jag känner men jag vet inte hur jag skall ta ställning till allting.
Varför kan det inte bara vara så enkelt? Så enkelt som när ja ser dig i ögonen och allting runt om kring stannar, om så bara för en liten stund.
Det är dem ögonblicken jag vill bevara, det är dem stunderna jag vill skall bli fler.
Men varför känns det då så avlägset när det egentligen är så nära.
Jag kan inte klandra mig själv för att jag tänker på det för jag vet att jag har all rätt i världen till att filosofera över hur det egentligen ser ut framöver.
Hoppas och be? det verkar inte hjälpa så mycket just nu.
Jag är bara jag, jag kan inte vara nå mer och heller inte mindre. Jag är skapt för att vara den jag är idag, jag är gjord för att le och kämpa för dem ja bryr mig om och jag är till för att finnas där för er.
Men jag har en tendens att glömma bort mig själv på vägen.
För inte så länge sen fattade jag ett beslut, ett beslut om att försöka sätta mig själv i fokus.
Men hur lätt är det egentligen när det ska vara så många andra faktorer som spelar in?
Jag kan inte ta hänsyn till detta länge till, ja kan inte vela i konstant osäkerhet och rädsla utav att förlora någonting så konkret. Men jag väljer endå att stanna kvar, att kämpa om så i mörker för det jag tror på.
Men vad tjänar det till när inte ens ett svar kommer till min ägo.
Jag vet varken ut eller inte, jag vet bara att ja vill inte att det skall ta slut...
Jag har aldrig trott på lyckliga slut, du vet dem som är i sagorna, i filmerna, när allting slutar som man alltid önskat att det skall göra?
Finns det verkligen eller hallucinerar jag bara i hoppet om att det kanske faktiskt,  för en gångsskull, skall ske mig?
Jag väljer att förtränga allt, att acceptera det som egentligen skulle ses som oacceptabelt, men va fan jag gav mig in i den här matchen i hopp om att vinna men jag är rädd att det blir en stor förlust...Större än jag var beredd på.

Din respekt, din kärlek, din närhet, din tanke det var allt ja ville... det ÄR allt jag vill...

men ack så osäker ja är, på situationen men också även på mig själv och det är frustrerande....

Kan jag göra mer än att säga - Jag hoppas, jag hoppas för att jag tycker verkligen om dig!

Känslan av att inte räcka till - Den är inte rolig att bära på...

Den här dagen började kanon bra, mkt skratt - sånt gillar vi, så om dagen blir hälften så bra som morgonen så är jag mer än nöjd !
Jahapp alltså jag har tanke-torka, vet inte vad jag ska skriva längre, känner mig liksom inte riktigt med i matchen men det har jag gjort nu i några dagar, men va vet vet, jag hör väl till när alla känslor sitter i =)
Imorgon är det iaf MIN dag, trevligt främmande, god mat, presenter? Nä fan klarar mig utan. Den enda presenten ja hade velat ha är att Emma kommer hem! Men det kommer inte ske så då klarar ja mig, en kram eller två uppskattas ju dock, annars är ja bara glad att ni kommer - Ja ni vet vilka ni är.
På onsdag överväger ja en utgång utan dess like? men en ons? Sover inte alla party djur då? Verkar lite så.
Men det löser sig det =)

Jaja nu ska jag återgå till dagen, göra massa mat och försöka klistra ner mitt breda leende så ja inte ser så förbaskat löjlig ut hehe.

Tjippå tjopp.

Jag känner mig liksom inte hel när du är så här långt borta.
Så många ggr som ja setat i din soffa nu, och insett ett och annat...
Jag har dig att tacka för så mycket mer än jag själv insett, jag har dig att tacka för att ja står på benen idag.
Utan dig vore jag som bort blåst, som luft, jag skulle inte fungera som människa.
Utan dig skulle jag inte tagit modet till mig att orka fortsätta, ja skulle inte kunna se på saker och ting ur dem perspektiven jag gör idag och jag skulle förmodligen ha låtit min kämpar glöd slockna för länge sen.

Jag saknar dig nå groteskt mycket när du inte är hemma, jag saknar våra kvällar fyllda av skratt, våra helt vrickade prat stunder i bilen, våra upptåg och framför allt så saknar jag att ha någon som inte frågar "varför".
Du har alltid funnits där för mig oavsätt avstånd.

Jag behöver dig här hemma, du har gjort mig till den jag är idag och jag älskar dig.
Jag saknar dig Emma, nå groteskt mycket!!
Packa ner solen och kom hem nu, I miss you!!

Japp - För jag är lycklig!!

JAG SAKNAR DIG EMMA!!! Sååå mycket.

uppdatering..

Gårdagen hade ju sina ljusa stunder måste ja erkänna men ack vilken dag.
Vaknade på morgonen, mådde väl som en påsenötter ungefär sen kasta ja mig in i duschen efter att jag hade städat hela huset åt mor min.
Sen kom M och kidnappade mig, slutade med en vända på stan sen vidare för att sitta i en jävla trapp uppgång i väntan på att mr. helt otroligt seg, skulle komma hem, sen kom leendet på läpparna tillbaka!
Umgicks lite för att senare åka hemåt, körde förbi donken och köpte mat åt mig och M sen hem för att MATA tok mkt SKIT dåliga filmer haha. Vi höll igång till tidigt i morse... Sen däcka vi av båda två, sov några timmar sen bar det av igen, in i duschen, fixa ansiktet sen till stan, klampa in på SH och köpte mat åt mig M och R.
Sen hem till herrn å åt och umgicks lite..
Dem två är då inte kloka men ack va ja tycker om dem! Dem får iaf mig att le från hjärtat!!
Nu ligger ja hemma igen och pratar med en väldigt charmig nisse, kan inte säga annat än att ja så här mkt har jag inte skrattat på länge, du e klockren :)

Blir film snart med efterlängtat sällskap också. Det ser jag fram emot.

tack & adjö - For now

Jag mår helt okej, med handen på hjärtat så kan jag faktiskt säga det.
Men man ska aldrig klandra någon för att dem  har en dålig dag,
för var dag skiljer sig från den andra mer än ni tror och alla människor bär på olika bagage.
Bara för att jag ler nu, kanske det suddas ut om några timmar och då vill ja inte att ni står där och påstår att ja gett upp för det är det absolut sista jag någonsin skulle göra.
Jag kan känna för stunden att ja inte orkar mer men det gör alla nångång, jag kastar inte in handduken endå.
Jag tänker ofta på min bror, jag bär med honom varje dag vare sig ni hör mig säga det eller inte.
Jag tänker ofta på min kusin, min kusin som hastigt lämnade oss för ett tag sen....
För er kanske det handlar om år bara för att tiden passerat så fort men för mig är det alldeles för tätt inpå.
Det känns fortfarande som om ja står där i dörröppningen och hör dig säga att jag är vacker, när du står där i din kostym för kvällen med ett leende på läpparna och glimten i ögat, den där glimten som bara du hade och som ingen annan har.
Jag kommer aldrig glömma, jag kommer aldrig sluta sakna er... Jag bär er med mig dygnet runt i tankarna.
Men himelen har tagit alltför många änglar ifrån oss, allt för många hjältar, när ska vi få behålla någon?
Det känns orättvist..

Idag anmäler jag mig som organ donator, I registret och hämtar ut papper för att alltid bära med mig donations kortet i fickan. För jag kan inte förstå hur folk kan tänka att dem aldrig skulle vilja donera.
Om jag låg där, livlös, under slangarna utav en maskin och inte kunde andas själv, min familj sitter vid min sida dag in och natt ut då vill jag inge hellre att dem plockar dän alla slängar, trycker på knappen och låter mig andas på egen hand igen, från ovan. För att sedan ta allt ni kan, mitt hjärta, mina njurar, min lever, mitt blod, allt som går och allt någon annan kan behöva, för jag har ingen användning för det längre...
Och kan jag då bringa hoppet och lyckan tillbaka till någon annan familj där ute är det de sista jag vill göra innan jag vandrar vidare.
Kanske är det just eran flicka som behöver ett nytt hjärta en vacker dag, eran son som kämpar under en maskin dygnet runt som kanske behöver någonting från mig som kan rädda livet på honom., Varför skall jag då ta med mig deras chans till ett lyckligt liv ner i graven. Nej jag vill att den där flickan som ni kanske aldrig trodde skulle le igen skall få göra det, hon jag aldrig träffat, aldrig sett eller aldrig hört prata. Eller pojken ni aldrig trodde ni skulle få se cykla gatan fram och tillbaka och ropa på sina föräldrar när han för första gången cyklar utan stödhjul. Ta det, ni har min tillåtelse!
För om jag hade någon i min närhet som behövde ett nytt organ en vacker dag, vilket jag har, så skulle jag aldrig någonsin kunna tacka den familjen som hjälper oss tillräckligt.
Någon som står mig väldigt nära kan behöva en hjärt transplantation tidigare än ni tror, och hur skulle ja då kunna ha ryggrad att säga att ni inte får ta mitt om det kan rädda någon annan och sedan be att en främling skall rädda våran familj den dagen? Det finns inte.... Tänk efter nästa gång ni säger att ni vägrar att donera när eran stund är inne, för det kan faktiskt rädda livet på någon annan och ni kanske faktiskt själva behöver den hjälpen en vacker dag.

om jag dör vill jag inte begravas, jag vill kremeras, bli till aska och spridas ut över en lund där det inte finns någon tvång på att ni måste besöka mig.. Jag vill inte ha en gravsten som folk gråter över, en gravplats som måste vårdas, för ni som känt mig och stått mig nära har vårdat mig tillräckligt och givit mig all er kärlek när jag levde.
Ni behöver inte längre... minns mig ist för den jag var, mitt leende som sken upp pga av er, mitt hjärta kommer alltid slå för er, men snälla gräv inte ner mig och låt mig ruttna bort.
Jag vill vara fri den dagen det sker, jag vill kunna vaka över er med mina bara händer, lås inte in mig flera meter under jorden. Släpp mig fri och låt mig vandra.... Det kommer vara min sista önskan.

Bli donator du också, för om det kan göra någon annan människa lycklig, är det inte värt det?

JAG HAR TAGIT STÄLLNING -- Gör det du också, snälla!

http://www.donationsradet.se/templates/DR_Page____357.aspx

Jag drar ett streck här, jag avslutar det innan ja ens påbörjat det.
Jag är bara jag - jag har inte mer att erbjuda.
Önskar att det räckte mer än det gör men ja kan inte göra någonting åt saken,
jag kan inte förändra mig eller erbjuda mera.

This is all I have.

Im so sorry....But you are so far away!

Heaven was needing a hero!
Someone like you...
But I need you too... I love you,
It´s cold and dark,
come back home...
It just feel like you we´re just here.
Holdin´me...



-|- 1981-10-04 -|- 2008-10-18 -|-



Lillan ÄLSKAR dig...

"be the change you want to see in the world."
- Tyckte det passade in på dig.

/Martina

Dem orden uppskattades faktiskt!  Så det tackar vi för....
Och helt på må få skrev hon dem till mig.... Ack så glad ja blev!