dreams do not come true.
thinking of you and what you would do if
you were the one who was spending the night.
i wish that i was looking into your eyes.
Du är alltför bra.
Låt mig citera :
har en massa nummer vilket vill du ha ?
byxstl: 28 , ex-killar: 4 st
personummer: 880215-**** , kuddar i sängen: 3 , syskon 2, tattueringar: 5 , mobilnummer: 076 24 2x xxx , ålder: 21 antal skor: 78 par..
Detta är något utav det bästa svaret jag någonsin skådat med mina två ögon. I love it, and I fucking love her...
En tanke.
Det sker saker varje dag, hemska saker, överallt i världen . Folk tvingas leva utan sina föräldrar och det enda dem lämnade efter sig var AIDS vid födseln. Barn tvingas växa upp utan utbildning, i en skola som består av några pinnar och en ekonomi som är så dålig att ordet pengar inte betyder ett skvatt. Barn våldtas dagligen, blir slagna tills dem ligger i sitt eget blod och kvider, kvinnor blir misshandlade av deras män och vården ska vi inte tala om. Den är horibel utanför våra gränser - Så vad ger oss egentligen rätten till att klaga? Vad ger oss rätten till att tänka efter om så bara för en liten stund. Vad är det som är så hemskt egentligen när vi väl står där? Vad är det som bringar oss innerlig smärta som det absolut inte går att sätta ord på?
När dina mardrömmar hinner ikapp, vad är det då du drömmer om? Vad är det som har satt prägel på dig och rubbar ditt psyke. Dem säger att tiden läker alla sår - men är det någon som tänker på att dem lämnar ärr? eller är folk så bongstyrda att dem släpper det, lyckas radera det ur minnet och bara går vidare? Har ni tänkt på att dem ärr ni bär på antingen saknar känsel helt eller framstår som extre känsliga? Det såret en gång var, där är du för evigt märkt idag. Jag önskar att jag fann den styrkan ni bär på, den lilla extra gnuttan av totalt hjärn inkompetens så att även ja kunde luta mig tillbaka och bara radera samtliga saker ur hjärnkontoret. Men det går inte, jag är född till att bära titeln tänkare, och jag vet inte om jag är stolt över det eller om jag känner mig upprorisk. Men jag vet att jag inte kan göra någonting åt saken och har länge försökt hantera det och göra det bästa utav det. Men är det fel om man känner sig trött ? om man inte orkar bära allt på en och samma gång och bara tillåter sig själv att dra täcket över huvudet och gråta för en stund.
Jag vet faktiskt inte vad ni anser vara rätt eller fel, men jag tror inte ni tillåter er själva att känna på samma sätt som andra. jag tror inte att ni lägger den där extra tiden på att ständigt försöka inbringa ljus i din och andras vardag. Jag tror helhjärtat inte på det oavsätt hur mycket ni försöker.
Men jag glömmer inte, på gott och ont. Detta är evigt.
....................................................
Dra åt helvete !!!!
En stabiliserad tillvaro.
Många klassar en efter den siffra som står i ditt födelseatest, många ser inte bortom den - folk drar sina egna slutsatser om att du faktiskt bara är det siffran symboliserar - en sketen ålder.
Tänk om folk kunde se verkligheten och inse att siffran inte ens avspeglar ditt beteende, dem sätter inte prägel på din personlighet och fattar inte besluten för dina handlingar. Man väljer själv när det är dags att växa upp, när det är tid för att ta ansvar för det man gör och när man väljer att gå vidare med sitt liv. Man väljer själv när man är redo att förlåta för sådant som passerat, när man kan hantera följderna av sina misstag. Man väljer själv när tiden är redo. Man vet när man funnit sig rätten till att kalla sig vuxen. Det handlar inte om att du måste ha ditt eget boende, det handlar inte om materiella ting och det handlar definitivt inte om andras åsikter, det handlar om vem du är som person, hur du väljer att leva och hur du resonerar i olika situationer. Försök ta till dig att alla människor är olika, alla kan inte vara lättsinnade det finns dem som hakar fast vid en station och aldrig kommer vidare, det är ingen idé att ens försöka greppa dem, ta istället tag i dig själv och vandra vidare för dem hinner ikapp en vacker dag, när även dem har fattat beslutet att ta sig ut i det verkliga livet. Låt dem komma till insikt med det själva, låt andra människor leva sina liv i sin hastighet.
Du hade mig redan vid "hej"...
;
Kärleken är en dynamisk dänga utav sorg, glädje, smärta, skratt, lycka, tårar, rosor, solsken och mycket annat. Men samtidigt är det någonting så brutalt vackert att det skrämmer oss. Det får oss att börja hoppas, det får oss att vika oss dubbelt av smärta, det får igång våra tankar så mycket att vi inte kan hantera dem men det får oss att stund tals sväva på rosa moln. Och det är dem stunderna vi måste greppa fast vid, hålla hårt om när vinden fattar tag i oss och det är den stormen vi måste rida ut med all dess kraft... Tack.
Tisdag
Inatt har jag inte sovit många timmar alls, jag har legat och funderat mycket och varje gång ja slöt ögonen så drömde jag konstiga drömmar som jag inte kommer gå in på i detalj. Samma dröm har trätt fram tidigare och jag vet inte om man ska ta det som ett tecken eller hur jag ska se på saken men det gör mig livrädd men samtidigt fundersam. Jag försöker hantera alla känslor inom mig genom att delvis skriva ut en del funderingar ja bär på just för stunden här men även genom att lägga ut dem som strö bröd i min vardag, bara ta en sak i taget och hantera det som komma skall efter för vad det är.
Allt handlar om taktik i livet, vilken väg du väljer att gå, vilket öde du väljer att få tillmötes. Jag är nog inte så taktisk utav mig, jag går nog mer på känslan. Men idag är den ganska blank, det finns liksom ingen riktigt konkret struktur över hur jag vill lägga upp mitt liv idag. Vill jag resa? är jag redo att packa väskan och lämna allt? Vågar jag sattsa på oss? vill jag jobba inom det området jag är idag? vill ja vandra omedveten om vad som väntar mig där ute hela mitt liv? jag vet faktiskt inte. Är man för bekväm för att våga chansa eller vill man bara inte.
Många där ute lever sina liv efter någonting konkret, dem har sitt jobb, dem har sin bostad, sin man/kvinna, sina barn, sin ekonomi strukturerad, sina rutiner dem följer, sina vanor som vandrat med dem i en evighet. Men jag är bara en salig blandning av någonting ur balans, jag är ung, jag har drömmar, jag har visioner, jag har mål men jag har inte funnit vart jag skall börja än, jag har inte en egen lägenhet, jag har inget fast jobb, jag har ingen karl som väntar på mig efter en tuff dag ute i verkligheten - jag har bara mig själv. Jag har beslut som måste fattas jag har en vilja som måste börja brinna igen men jag har en tank som för tillfället är helt tom. Vart finner man motivationen vad ska man basera sina val på ? ska jag ansöka till den där skolan? har jag råd att jobba som det där? ska jag jobba i London? ska jag stanna i sverige? ska jag byta stad? ska jag börja om på nytt hemma och leva mitt liv i samma spår som tidigare i västerås? vad vill jag egentligen göra. det finns så mycket, så många utbildningar som ja kikat på som lockar mig, så många jobb som ja drömmer om, så många punkter i mitt liv som jag hoppas att ja hinner uppnå innan allting tar slut. Men ingen ork? Vart tog den vägen. Skärpning nu. Ingen annan kommer ju göra jobbet åt mig...
så idag har jag sökt jobb i närmre 4h, har letat utbildningar i alla möjliga former... Jag vill sätta fart nu, jag vill göra någonting utav min vardag. Jag vill ge den form och glans - jag vill ge mitt liv en ärlig chans.
strosa är inte min grejj...
Jag vill göra mina föräldrar stolta, jag vill leva självständigt, jag vill kunna visa världen att jag är någonting mer än bara en fasad som glänser ibland. Jag vill sluta leva abstrakt - jag vill ha det konkret.
Gör mig inte besviken...
Hold on to everything.
Det absolut värsta jag vet är när mina nära och kära inte mår bra, man vill kunna omfamna dem, torka bort sorgen på utsidan men lik så väl på insidan, att lägga en värmande hand mot deras kinder, fånga dem i dina armar när dem faller. Ge dem en bit av lycka, men hur ska man komma till den punkten i livet då man vet att ens egen lycka räcker till ? Jag ger allt jag bär på för att se dem le. Mår jag dåligt, lägger ja på mitt leende och försöker, försöker från varenda liten vrå i min kropp få dem att förstå att jag bryr mig.
För det gör jag verkligen, jag bryr mig om er. Jag vårdar eran vänskap djupt i mitt hjärta och jag verkligen avskyr när era tårar utsöndrar smärta. Ni är värda så mycket mer.
Ingen borde behöva känna sig vilsen, ingen borde behöva känna smärtan av att förlora någon så nära. Att ens tillvaro raserar på en kort stund. Ingen skall behöva gå igenom det.
När du känner dig osäker på dig själv, när du känner att orken inte räcker till, när du bara vill dra täcket över huvudet och somna in, ta då all min kraft , all min energi, all min kärleken, för jag vill ge den till dig.
Jag vill hålla dig i mina armar och känna att du andas, att ditt hjärta slår i rytm. Jag vill bara vara där för dig.
Jag önskar att jag kunde göra så mycket mer, eller iaf någonting, men jag vet inte vad.
Din smärta påverkar mig.
Känslor är en av få känslor som det absolut är omöjligt att styrka över. Jag vet det, du vet det, alla vet det.
Man vill så gärna men ibland går det inte, det går inte att sätta fingret på vad som är rätt eller fel. Vore det fel av mig kanske inte känslan hade funnits där från början. När någonting är så vackert och konkret, rakt framför ögonen på dig och du inte vet hur du ska hantera det - ta då vara på det, håll det nära dig . Gör inte som jag, fly inte undan, glöm inte dina känslor, stäng inte av. Jag är på tok för rädd för att briljera med dem känslorna ännu en gång, jag frågar mig själv varje dag - vad känner jag? vart står vi? , mitt svar till mig själv är ungefär lika starkt som de svar man får när man talar till en mur av sten. Inte ett skit...
Om jag omformulerar frågan - vad känner du för mig, vad vill du få ut av det här ? Då vill jag inte ha ett svar, för oavsätt om jag kanske inte känner efter idag, så vet jag att ja är brutalt rädd att förlora det jag har trots att jag inte vet vad det är och heller inte kan sätta prägel på den känslan. Jag vet bara att det påverkar mig varje dag, varje minut, varje sekund. Att varje andetag är viktigt.
Jag vill lämna allting bakom mig, men jag är inte redo, jag är inte redo att lämna dig.
Det är inte min tid just nu, jag stannar här för din skull - jag hoppas bara att du inser det en vacker dag även om du kanske är på en helt annan nivå än jag känslomässigt.
Jag går ingenstans. Jag ska ingenstans. Jag kommer vara här tills jag vet att det är okej för mig att packa ihop. Jag vet att jag inte vill leva det här livet längre, vandra på spök stadens gator och alltid bemötas av samma sak - samma atmosfär, samma miljö, samma människor. Jag vet att jag vill bort och att det skulle göra mig gott i livet.
Men jag kan inte, jag har inte mage att dra nu. Snart kanske men inte just nu... Och den dagen jag beslutar mig för att göra det, glöm mig inte och klandra mig inte för det val jag gjort. För även om du inte är medveten om det så brinner insidan utav mig för någonting så mycket mer än detta. Jag ser era drömmar, hur ni omfamnar dem ibland och låter andra gå åt sidan. Jag har aldrig greppat tag i en dröm jag burit med mig. Jag vet att det är dags, jag vet att jag borde, men inte nu. det kommer, min tid kommer den också.
Söndag!
Skall lyssna till en klok människas råd denna gång och faktiskt pallra mig till han den där i vit rock.
Ack va ja inte vill ha svaret på dem proverna.
Finns ingen diagnos som stämmer in på mig, eller hur var det nu?
Det är skrämmande hur skenet kan komma att bedra på en hand vändning när de kommer till folk.
Hur en människa kan gå från elit till skit på nolltid.
Jag förstår inte hur, men somliga människor lyckas ju tydligen med allt och andra ingenting.
Jag är glad att jag har säkra kort, människor som verkligen får mig att le och skratta runt i kring mig.
Jag behöver inte dem som vänder kappan efter vinden och är totalt utblåsta i skallen.
Jag skulle inte ha något utbyte utav dig som tagit dig igenom livet på ett silverfat, jag vill inte lyssna på din punkt-listade oorganiserade strukturslista till liv.
Jag vill känna att jag lever, jag vill involvera mig i ditt liv, jag vill se dig i ögonen och bemöta din styrka - den styrkan man får om man bär på ett bagage.
Ett liv utan hinder vore alltför simpelt, tråkigt, grått och totalt ointressant för min del, även om man önskar att vissa sluppit samtliga saker - så är hindrena endast möjligheter för mig.
En ny utmaning, ett nytt test - klarar jag det , kommer jag vidare. Tar det stopp ? ja då har jag dig.
Man skall aldrig behöva bemöta ett hinder med tom rygg, du kan göra det ensam men inte blank.
När du väl hänger där, inte orkar dra dig upp, då måste du förlita dig på att du får en hjälpande knuff i rumpan.
Det gör iaf jag, eller jag bara vet att det är så - för den som ger den får, andra dem kommer och går.
Så enkelt är det.
Se dig själv i spegeln och fråga vart du vill komma med ditt liv.
trotts att min kropp gett upp , så fick du mig avslappnad och glad - Unik var ordet.
Och jag gillar det skarpt. Grymt! Tack.
Måste tillägga en sak - JAG SAKNAR DIG EMMA!
nu är det bara...
men men det löser sig, ska fortsätta bocka av listan lite senare, men just nu skiter ja i det.
Har duschat och ska nu städa ordning på mitt rum som ser ut som ett bombnedslag.
Jag har en mkt mindre väska än förra året när jag och Pernilla åkte men endå har jag plats kvar?
Alltså måste jag ha glömt någonting viktigt.
Äsch, skit samma.... får springa naken om inte annat det är ju inte så att vädret inte tillåter det direkt ;)
Ska snart kasta på mig kläder och göra klart det sista för att bege mig ner på stan och växla pengar sen e jag redo för att åka.
Ska även klämma in en fika med min älskade vän Karin och försöka tvinga med Emma.. Vore guld att träffa båda sina tjejer innan man far iväg, få en spark i rumpan så att resfebern har en chans att lägga sig lite :)
Jag fick min dagliga dos - så nu är jag nöjd.
Sköt om er här hemma, nu ska ja dona färdigt så allt e klart när det är dags att hämta herrn.
Xoxo.
Onsdag.
Vill lära mig allt och lite där till sen får vi se vad som händer... Jag tycker det är förträffande intressant och jag älskar det absolut. Bara ljudet gör så jag blir alldeles till mig. Tanken av det är långt långt bort men endå så nära.
Vi får se helt enkelt.
Idag mår ja sisådär, vilket är helt kasst eftersom jag har semester men ja antar att det hör till. Nu är det bara två dagar kvar sen sitter jag och M på planet till alanya, ska bli galet skönt och jag hoppas att jag känner mig piggare till dess. Håll tummarna!
Vissa människor gör en gladare än andra. Det tackar vi för - Även dåliga dagar får du mig att skratta.
AWESOME...
Jag vill träffa dig som e trygg i dig själv, har humor, kan ta en diskussion, äventyrlig, någon som inte bara är ens partner utan även ens bästa vän, någon man kan skratta tillsamamns med, gråta tillsammans med, bara vara utan att behöva säga någonting. Någon som tar framtiden och våran relation på allvar. Nån som har visioner och mål i sitt eget liv, men även kan se sig själv dela det med mig.
Jag vill inte bemötas av den tveksamma sidan, den som velar eller den som inte vet.
Jag vill bara ha det simpelt, ett simpelt liv med dig som förgyller mig...
Men det är avlägset, du finns där, jag vet det... men jag kan inte... det går liksom inte.
En längtan brinner inom mig, det är jag medveten om.. Men vad jag längtar efter är någonting för abstrakt även för mig. Jag vill se den där framtiden runt hörnet, jag vill inte vela längre.
Mitt hjärta är inte oberört längre, det kommer ikapp mig. Men jag tror aldrig du kommer få veta.
Jag kan inte säga mer än att det här är någonting annorlunda.
Vilken väg skall man välja, det är skrämmande. För det kan bli så fel...
