En tanke.
Jag behöver detta, jag behövde se ditt ansikte och få tänka tillbaka på när ens största bekymmer var det där monstret som mamma jagade bort varje natt som låg inskrumpen under sängen, ni vet när dagarna passerade med endast en tår av trötthet eller en dag fylld av glädje och lek. När man fortfarande var oskadd, oberörd och allt avspeglade sig i ett leende så vackert. När alla fattade tag i din kind för att du var så söt, när folk gav dina föräldrar kramar för att dem skapt dig. När man sprang omkring där i det, som då var, vackra små söta kläder i alla dss färger och log. I dem små skorna som sandkorn knappt fick plats i. Jag saknar det. Jag saknar det nå fruktansvärt. Jag saknar tiden då man var orädd, när livet klor ännu inte fått grepp om dig. Men nu är det bara ett minne blott.
Det sker saker varje dag, hemska saker, överallt i världen . Folk tvingas leva utan sina föräldrar och det enda dem lämnade efter sig var AIDS vid födseln. Barn tvingas växa upp utan utbildning, i en skola som består av några pinnar och en ekonomi som är så dålig att ordet pengar inte betyder ett skvatt. Barn våldtas dagligen, blir slagna tills dem ligger i sitt eget blod och kvider, kvinnor blir misshandlade av deras män och vården ska vi inte tala om. Den är horibel utanför våra gränser - Så vad ger oss egentligen rätten till att klaga? Vad ger oss rätten till att tänka efter om så bara för en liten stund. Vad är det som är så hemskt egentligen när vi väl står där? Vad är det som bringar oss innerlig smärta som det absolut inte går att sätta ord på?
När dina mardrömmar hinner ikapp, vad är det då du drömmer om? Vad är det som har satt prägel på dig och rubbar ditt psyke. Dem säger att tiden läker alla sår - men är det någon som tänker på att dem lämnar ärr? eller är folk så bongstyrda att dem släpper det, lyckas radera det ur minnet och bara går vidare? Har ni tänkt på att dem ärr ni bär på antingen saknar känsel helt eller framstår som extre känsliga? Det såret en gång var, där är du för evigt märkt idag. Jag önskar att jag fann den styrkan ni bär på, den lilla extra gnuttan av totalt hjärn inkompetens så att även ja kunde luta mig tillbaka och bara radera samtliga saker ur hjärnkontoret. Men det går inte, jag är född till att bära titeln tänkare, och jag vet inte om jag är stolt över det eller om jag känner mig upprorisk. Men jag vet att jag inte kan göra någonting åt saken och har länge försökt hantera det och göra det bästa utav det. Men är det fel om man känner sig trött ? om man inte orkar bära allt på en och samma gång och bara tillåter sig själv att dra täcket över huvudet och gråta för en stund.
Jag vet faktiskt inte vad ni anser vara rätt eller fel, men jag tror inte ni tillåter er själva att känna på samma sätt som andra. jag tror inte att ni lägger den där extra tiden på att ständigt försöka inbringa ljus i din och andras vardag. Jag tror helhjärtat inte på det oavsätt hur mycket ni försöker.
Men jag glömmer inte, på gott och ont. Detta är evigt.
Det sker saker varje dag, hemska saker, överallt i världen . Folk tvingas leva utan sina föräldrar och det enda dem lämnade efter sig var AIDS vid födseln. Barn tvingas växa upp utan utbildning, i en skola som består av några pinnar och en ekonomi som är så dålig att ordet pengar inte betyder ett skvatt. Barn våldtas dagligen, blir slagna tills dem ligger i sitt eget blod och kvider, kvinnor blir misshandlade av deras män och vården ska vi inte tala om. Den är horibel utanför våra gränser - Så vad ger oss egentligen rätten till att klaga? Vad ger oss rätten till att tänka efter om så bara för en liten stund. Vad är det som är så hemskt egentligen när vi väl står där? Vad är det som bringar oss innerlig smärta som det absolut inte går att sätta ord på?
När dina mardrömmar hinner ikapp, vad är det då du drömmer om? Vad är det som har satt prägel på dig och rubbar ditt psyke. Dem säger att tiden läker alla sår - men är det någon som tänker på att dem lämnar ärr? eller är folk så bongstyrda att dem släpper det, lyckas radera det ur minnet och bara går vidare? Har ni tänkt på att dem ärr ni bär på antingen saknar känsel helt eller framstår som extre känsliga? Det såret en gång var, där är du för evigt märkt idag. Jag önskar att jag fann den styrkan ni bär på, den lilla extra gnuttan av totalt hjärn inkompetens så att även ja kunde luta mig tillbaka och bara radera samtliga saker ur hjärnkontoret. Men det går inte, jag är född till att bära titeln tänkare, och jag vet inte om jag är stolt över det eller om jag känner mig upprorisk. Men jag vet att jag inte kan göra någonting åt saken och har länge försökt hantera det och göra det bästa utav det. Men är det fel om man känner sig trött ? om man inte orkar bära allt på en och samma gång och bara tillåter sig själv att dra täcket över huvudet och gråta för en stund.
Jag vet faktiskt inte vad ni anser vara rätt eller fel, men jag tror inte ni tillåter er själva att känna på samma sätt som andra. jag tror inte att ni lägger den där extra tiden på att ständigt försöka inbringa ljus i din och andras vardag. Jag tror helhjärtat inte på det oavsätt hur mycket ni försöker.
Men jag glömmer inte, på gott och ont. Detta är evigt.
Kommentarer
Postat av: Smultronbär
Ärret som blivit kvar är ofta värre. För du tvingas leva med det varje dag. Hur du än gör, vad du än försöker göra, kommer det alltid finnas kvar. Det går inte att läka ett ärr!
Trackback
