Hold on to everything.
Hold your head up high...
Det absolut värsta jag vet är när mina nära och kära inte mår bra, man vill kunna omfamna dem, torka bort sorgen på utsidan men lik så väl på insidan, att lägga en värmande hand mot deras kinder, fånga dem i dina armar när dem faller. Ge dem en bit av lycka, men hur ska man komma till den punkten i livet då man vet att ens egen lycka räcker till ? Jag ger allt jag bär på för att se dem le. Mår jag dåligt, lägger ja på mitt leende och försöker, försöker från varenda liten vrå i min kropp få dem att förstå att jag bryr mig.
För det gör jag verkligen, jag bryr mig om er. Jag vårdar eran vänskap djupt i mitt hjärta och jag verkligen avskyr när era tårar utsöndrar smärta. Ni är värda så mycket mer.
Ingen borde behöva känna sig vilsen, ingen borde behöva känna smärtan av att förlora någon så nära. Att ens tillvaro raserar på en kort stund. Ingen skall behöva gå igenom det.
När du känner dig osäker på dig själv, när du känner att orken inte räcker till, när du bara vill dra täcket över huvudet och somna in, ta då all min kraft , all min energi, all min kärleken, för jag vill ge den till dig.
Jag vill hålla dig i mina armar och känna att du andas, att ditt hjärta slår i rytm. Jag vill bara vara där för dig.
Jag önskar att jag kunde göra så mycket mer, eller iaf någonting, men jag vet inte vad.
Din smärta påverkar mig.
Känslor är en av få känslor som det absolut är omöjligt att styrka över. Jag vet det, du vet det, alla vet det.
Man vill så gärna men ibland går det inte, det går inte att sätta fingret på vad som är rätt eller fel. Vore det fel av mig kanske inte känslan hade funnits där från början. När någonting är så vackert och konkret, rakt framför ögonen på dig och du inte vet hur du ska hantera det - ta då vara på det, håll det nära dig . Gör inte som jag, fly inte undan, glöm inte dina känslor, stäng inte av. Jag är på tok för rädd för att briljera med dem känslorna ännu en gång, jag frågar mig själv varje dag - vad känner jag? vart står vi? , mitt svar till mig själv är ungefär lika starkt som de svar man får när man talar till en mur av sten. Inte ett skit...
Om jag omformulerar frågan - vad känner du för mig, vad vill du få ut av det här ? Då vill jag inte ha ett svar, för oavsätt om jag kanske inte känner efter idag, så vet jag att ja är brutalt rädd att förlora det jag har trots att jag inte vet vad det är och heller inte kan sätta prägel på den känslan. Jag vet bara att det påverkar mig varje dag, varje minut, varje sekund. Att varje andetag är viktigt.
Jag vill lämna allting bakom mig, men jag är inte redo, jag är inte redo att lämna dig.
Det är inte min tid just nu, jag stannar här för din skull - jag hoppas bara att du inser det en vacker dag även om du kanske är på en helt annan nivå än jag känslomässigt.
Jag går ingenstans. Jag ska ingenstans. Jag kommer vara här tills jag vet att det är okej för mig att packa ihop. Jag vet att jag inte vill leva det här livet längre, vandra på spök stadens gator och alltid bemötas av samma sak - samma atmosfär, samma miljö, samma människor. Jag vet att jag vill bort och att det skulle göra mig gott i livet.
Men jag kan inte, jag har inte mage att dra nu. Snart kanske men inte just nu... Och den dagen jag beslutar mig för att göra det, glöm mig inte och klandra mig inte för det val jag gjort. För även om du inte är medveten om det så brinner insidan utav mig för någonting så mycket mer än detta. Jag ser era drömmar, hur ni omfamnar dem ibland och låter andra gå åt sidan. Jag har aldrig greppat tag i en dröm jag burit med mig. Jag vet att det är dags, jag vet att jag borde, men inte nu. det kommer, min tid kommer den också.
Det absolut värsta jag vet är när mina nära och kära inte mår bra, man vill kunna omfamna dem, torka bort sorgen på utsidan men lik så väl på insidan, att lägga en värmande hand mot deras kinder, fånga dem i dina armar när dem faller. Ge dem en bit av lycka, men hur ska man komma till den punkten i livet då man vet att ens egen lycka räcker till ? Jag ger allt jag bär på för att se dem le. Mår jag dåligt, lägger ja på mitt leende och försöker, försöker från varenda liten vrå i min kropp få dem att förstå att jag bryr mig.
För det gör jag verkligen, jag bryr mig om er. Jag vårdar eran vänskap djupt i mitt hjärta och jag verkligen avskyr när era tårar utsöndrar smärta. Ni är värda så mycket mer.
Ingen borde behöva känna sig vilsen, ingen borde behöva känna smärtan av att förlora någon så nära. Att ens tillvaro raserar på en kort stund. Ingen skall behöva gå igenom det.
När du känner dig osäker på dig själv, när du känner att orken inte räcker till, när du bara vill dra täcket över huvudet och somna in, ta då all min kraft , all min energi, all min kärleken, för jag vill ge den till dig.
Jag vill hålla dig i mina armar och känna att du andas, att ditt hjärta slår i rytm. Jag vill bara vara där för dig.
Jag önskar att jag kunde göra så mycket mer, eller iaf någonting, men jag vet inte vad.
Din smärta påverkar mig.
Känslor är en av få känslor som det absolut är omöjligt att styrka över. Jag vet det, du vet det, alla vet det.
Man vill så gärna men ibland går det inte, det går inte att sätta fingret på vad som är rätt eller fel. Vore det fel av mig kanske inte känslan hade funnits där från början. När någonting är så vackert och konkret, rakt framför ögonen på dig och du inte vet hur du ska hantera det - ta då vara på det, håll det nära dig . Gör inte som jag, fly inte undan, glöm inte dina känslor, stäng inte av. Jag är på tok för rädd för att briljera med dem känslorna ännu en gång, jag frågar mig själv varje dag - vad känner jag? vart står vi? , mitt svar till mig själv är ungefär lika starkt som de svar man får när man talar till en mur av sten. Inte ett skit...
Om jag omformulerar frågan - vad känner du för mig, vad vill du få ut av det här ? Då vill jag inte ha ett svar, för oavsätt om jag kanske inte känner efter idag, så vet jag att ja är brutalt rädd att förlora det jag har trots att jag inte vet vad det är och heller inte kan sätta prägel på den känslan. Jag vet bara att det påverkar mig varje dag, varje minut, varje sekund. Att varje andetag är viktigt.
Jag vill lämna allting bakom mig, men jag är inte redo, jag är inte redo att lämna dig.
Det är inte min tid just nu, jag stannar här för din skull - jag hoppas bara att du inser det en vacker dag även om du kanske är på en helt annan nivå än jag känslomässigt.
Jag går ingenstans. Jag ska ingenstans. Jag kommer vara här tills jag vet att det är okej för mig att packa ihop. Jag vet att jag inte vill leva det här livet längre, vandra på spök stadens gator och alltid bemötas av samma sak - samma atmosfär, samma miljö, samma människor. Jag vet att jag vill bort och att det skulle göra mig gott i livet.
Men jag kan inte, jag har inte mage att dra nu. Snart kanske men inte just nu... Och den dagen jag beslutar mig för att göra det, glöm mig inte och klandra mig inte för det val jag gjort. För även om du inte är medveten om det så brinner insidan utav mig för någonting så mycket mer än detta. Jag ser era drömmar, hur ni omfamnar dem ibland och låter andra gå åt sidan. Jag har aldrig greppat tag i en dröm jag burit med mig. Jag vet att det är dags, jag vet att jag borde, men inte nu. det kommer, min tid kommer den också.
Kommentarer
Trackback
