mpattilla

Den här dagen blev inte riktigt vad jag hade hoppats på...
Igår natt kunde jag verkligen inte somna, satt uppe hela natten och filosofera över alla världsliga ting.
Det fanns nog inte någonting som inte passerade i mina tankar!
Alla timmar i mörkret, alla timmar då ja egentligen skulle ha slutit ögonen och sovit gick till spillo.
Jag klantade mig nå radikalt igår, skadade ankeln är bara förnamnet...
Vilket hindrar mig från att träna idag, det känner inte alls okej.
Men men.... jag har väl aldrig vart känd för att vara smidig antar jag..
Vilket som så låg ja i sängen å vred mig fårn 05.00-08.00, det var iaf då jag kollade på klockan sista gången.
Lagom ångest...
Tur att vissa e vakna om nätterna och kan hålla mig sällskap iaf, men de e inte så kul när man bara vill
falla in i drömmarnas värld.
Och när jag väl vaknade igen, efter ypperligt få timmar sömn, rusar hjärtat iväg, mår illa som en gnu
och helt skakig i kroppen, va är det för fel?
Och för att inte tala om dunkningarna i ankeln till råga på allt.
Men ja antar att det går över, eller?

Jag tänker inte göra mkt mer än att vila idag, min lediga dag, förutom att mitt smultronbär kommer över sen
och håller mig sällskap i denna dystra vardags närvaro.
Det är jag tacksam för.
Sen får vi se vad som händer! Blir nog bara prata skit och kolla på film... Men det uppskattas det också!

Jag får väl uppdatera senare, känner mig inte alls på humör just nu! Totaly off. Gone... Im out!

Jag må ha vart helt slut i kropp och själ tidigare idag, många tankar har passerat min väg,
vissa betydligt charmigare än andra.
Men jag har insett en sak som komma att beröra mig varmt om hjärtat vid närmare tanke.
Jag frågade mig själv vad jag egentligen skulle ha stått idag om ja inte öppnat ögonen,
vågat hoppats och framför allt, om jag hade försummat el gått miste om dem vänner jag bevarat.
Jag vet inte ens om jag vill veta svaret på den tanken, eller om ja någonsin vill uppleva
den sorg och smärta jag förmodligen hade burit med mig idag om fallet varit så.
När man vill att alla runt om kring en själv skall må så bra som möjligt, att ingen faller,
att ingen skadas eller känner sig ensam, och man verkligen brinner för dem,
är det lätt hänt att man försummar sig själv på vägen...
Jag är ljusår ifrån att vara en perfekt skapelse, en felfri människa och en kopia utav någonting fantastiskt.
Men jag vet, idag, att jag har ett hjärta av guld, en kämpar glöd jag tidigare trott aldrig existerat
och framför allt att jag är stark som människa och mån om mycket och många.
Men jag är även medveten om, inte alla, men många brister jag bär med mig dagligen.
Jag frågor ofta mig själv, hade det kunna resultera annorlunda om jag gjort si eller så.
Men varför gör man det? man kommer aldrig få veta, det enda man kan göra, är att acceptera
det val man faktiskt gjorde, att ibland faktiskt svälja sin stolthet och säga "Jag hade fel".
Visste ni att ett simpelt ord som Förlåt kan betyda nå fruktansvärt och vända upp och ner på en hel värld
på den hundradels sekund som det tar att säga det?
Men visste ni samtidigt att ett Förlåt är så otroligt mycket mer än ett ord.
Ett ord som inte borde brukas utav människor som inte menar det innerst inne?
För vad betyder egentligen ett ytligt och abstrakt Förlåt? när man sårat någon annan?
När man gjort en annan människa ledsen?...
Ja jag vet inte, jag vet bara att mitt "Förlåt" till mig själv är så konkret att ja nästan skulle kunna ta på det som om
det vore ett föremål utan dess like.
Ett förlåt till mig själv att ja en viss tid vanvårdat, skadat, misshandlat min egen själ.

Det är inte lätt att komma underfund med att man faktiskt gjort det, att man försökt framstå som en felfri,
omänskligt stark människa när man egentligen bara är en fruktansvärt, näst intill minimal del
av en sådan stor befolkning.

Men visste ni även att ordet "Tack" kan komma att kännas hela vägen in i hjärtat, en väg
som är så lång, så lång att du aldrig kommer kunna sätta ord på avståndet.
Ett tack för att du ställt upp, hjälpt en människa i din omgivning att kanske för en gångsskull i sitt liv
få känna sig betydelsefull.
Att denne gjort någonting bra, någonting fantastiskt och briljant som skall komma att beröra en
annan människa in på djupet.

Eller orden som för så många är så lätta att säga, "Jag älskar dig".
Dem missbrukas nå fruktansvärt.
Det är hemskt att höra och värre att se hur folk kastar bort dem tre så små, men endå så stora orden.
För mig betyder dem, ja vad ska jag säga, mer än det mesta.
Det är ord som för mig berör varenda cell i min kropp, varje andetag jag tar, varje rörelse och varje hjärtslag.
Att missbruka dem helt fantastiska orden är fruktansvärt, det är hemskt, det borde ej få ske.
Men det gör det, och det är ingenting varken du eller jag någonsin kommer kunna ändra på.
Så lär dig ist att hantera dem, men ta dem aldrig, ALDRIG NÅGONSIN, förgivet!
För du kanske aldrig stöter på en människa som innerst inne menar dem mer än just i den sekund
som denne väljer att säga dem.
Stöter du bort en människa som visar sina framfötter, öppnar famnen för dig eller som känns så nära men
endå så långt borta.
Kanske du i själva fallet stöter bort den människan, den enda personen i ditt liv, som kanske någongång
säger ord som "Tack" eller "Jag älskar dig" och verkligen menar dem från den innersta punkten av sitt hjärta.
En vän som skulle offra alla kroppsdelar den bär på för dig om du bara förlorat en!
Hon eller han som skulle springa på vatten för att få dig att våga hoppas igen,
springa genom stående lågor och få ytliga skador för resten av sitt liv bara för att du skall få känna
dig trygg en gång till.
Hon eller han som skulle offra allt, bara för att få stå vid din sida och hålla din hand genom alla väder,
varje vindpust, den personen som synkar varje andetag du tar, varje hjärtslag och varje ögonblick utav ditt liv.
Tänk dig för nästa gång du väljer att vända en annan människa ryggen, för det kanske är då dem behöver dig som mest!

Jag har lärt mig att uppskatta, att prioritera, att se, att känna och framför allt att aldrig ge upp.
Jag gjorde det inte ensam, jag gjorde det med hjälp av dem jag idag vårdar allra mest och djupast i mitt hjärta!
Dem som aldrig lämnade min sida trotts att jag var en plåga, grotesk, hemsk, en pina, ett riktigt kräk.
Det är DEM jag har att tacka idag, men jag vet inte hur...
Jag kan inte finna orden för den känslan jag har den är alldeles för konkret för mig.
För det är så mycket mer än bara ett "Tack" som ja vill få fram, men det är kanske allt ja har att ge tillbaka
idagsläget...Ett så simpelt ord som ett "Tack" och en hjälpande hand när dem behöver mig,
men jag önskar ja kunde plocka ner alla stjärnor från skyn, uppfylla alla deras drömmar
och skona dem från smärta och förtvivelse.
Innerst inne är det så mycket mer, där inne, på platsen där oändligheten känns nära. DÄR bär jag med mig er.

Ja jag kan erkänna, jag var på väg att falla handflatt, att stupa, att kasta mig själv ut för en kant där avståndet till marken aldrig tar slut.
Jag trodde lågan som alltid brunnit inom mig dog ut, att styrkan i mig själv och mina händer inte längre
fanns kvar...
Att det bara fanns en utväg kvar, en känsla som sa "Nu skiter jag i det här, nu ger jag upp! Varför ser ingen? varför förstår ingen ? vem är jag? varför ska det vara så här? är det så här det tar slut?"
Det var då jag behövde er som mest, jag sa aldrig vad jag kände, ja fortsatte omfamna er, en efter en efter en...
Jag drog på det där leendet för eran skull, varje dag, varje minut, varje sekund. Men egentligen gjorde det ont,
så fruktansvärt ont...
Men idag är jag tacksam för att jag kände så, för att idag vet jag hur JAG kände mig när ja var där,
idag vet jag även vem jag är och vad jag håller kärt.
Jag vet vart jag står, jag försöker skapa min egen väg, och framför allt vet jag att min kämparglöd den brinner starkare
än någonsin, och den hade aldrig slocknat, inte det minsta. Snarare tvärt om.
Jag kan med handen på hjärtat även säga, inte för att hon är en del av det största och vackraste jag har i mitt liv, inte för att hon är en bra vän utan dess like, eller en människa med så, nästan läskigt, stort hjärta...att DU är den som fick mig
att våga tro på mig själv igen, att öppna ögonen och se att det tar inte slut där och framför allt, att min låga brann så
starkt att vilken människa som helst hade vänt som om för att söka värmen utav den.
Du sa aldrig till mig "Mathilda, jag vet hur det känns" du sa aldrig "Jag förstår"  men du sa det som kom att betyda, ja faktiskt, ALLT just då... Du sa till mig "Vad du än tror och hur långt bort du än är, så är du Mathilda Norén, aldrig ensam för det här det klarar vi tillsammans, du är inte ensam"
En vänskap jag brinner för, en vänskap jag alltid, spelar ingen roll vad, kommer kämpa för.
För du kämpade för oss båda när jag inte orkade längre, du skrattade inte åt mig, du skrattade med mig.
Och framförallt, du lämnade aldrig min sida fast jag bad dig.... Du fanns där för mig.
Och jag hoppas och ber innerligt att jag alltid kommer få finnas där för dig. För jag hade inte vart densamme utan dig.
Så jag har fyra ord att säga, TACK JAG ÄLSKAR DIG. Bakgrunden vet bara vi om, och känslan den bär jag med mig.
HOPPET SVIKER MIG ALDRIG - Det är dina ord, dina ord som jag bestämt mig för att ta till mig.


Så glöm förbövelen aldrig bort, att hur långt ner du är fallit, att när du tror att du inte orkar mer och när allting
känns meningslöst, att det finns någon där ute som kommer ta emot dig och om så släpa dig hela vägen upp igen.
Det tar tig, det gör ont....Men det kan bli bra igen, bara du vågar tro.

Prioritera dina vänner, dem är så mycket mer än kött och blod.
och glöm inte bort, du är aldrig ensam, du måste bara våga.