En dag i taget
Se där ja, dags att börja blogga som så många andra i detta avlånga land.
Idag vaknade jag kl 09.00, solen sken in genom fönstret och tankarna började direkt spåna iväg.
Jag bestämde mig illa kvickt att kasta på mig träningskläderna och bege mig ut för att resna tankarna.
Alla brukar säga så vackert att var sak har sin tid, eller tiden läker alla sår.
Men när folk uttrycker sig på det sättet, glömmer dem bort eller vill dem helt enkelt bara förtränga
att även ytliga sår kan lämna synliga ärr?
Om en människa väljer att förändra sitt liv, ta tag i sin egen vardag och sluta låssas som om
allting faktiskt är som en dans på rosor, borde inte dem runt omkring stödja det beslutet då
ist för att skratta personen rakt upp i ansiktet?
Jag valde att göra en förändrig i mitt liv, ja må vara ung, men jag vägrar vakna upp en dag
och komma underfund med att tanken om att ja inte gjort någonting konkret i mitt liv faktiskt finns där.
Varför leva ett liv halvdant, varför leva de så abstrakt att du aldrig kan sätta ord på dina känslor?
Nej, vill du förändra någonting måste du göra det själv och sluta förlita dig på andra hela tiden.
Men glöm inte bort att en hjälpande hand inte alltid innebär att du inte klarar saker själv,
det är bara ett bevis på att du slipper vandra ensam när du själv börjar tappa fattningen.
Men nu sitter man här, mätt som en ko och hurtig som ett kylskåp och inväntar dagens arbetspass.
Det är nämligen så att i natt kör ja min första jour på jobbet, vilket jag, konstigt nog, ser fram emot lite.
Jag har ju mitt smultronbär som får hålla mig sällskap i kväll via telefon så ja slipper vara helt ensam.
Dagen strid är bara uppvärmningen inför morgondagens krig - Så ta allt med en nypa salt!
Idag vaknade jag kl 09.00, solen sken in genom fönstret och tankarna började direkt spåna iväg.
Jag bestämde mig illa kvickt att kasta på mig träningskläderna och bege mig ut för att resna tankarna.
Alla brukar säga så vackert att var sak har sin tid, eller tiden läker alla sår.
Men när folk uttrycker sig på det sättet, glömmer dem bort eller vill dem helt enkelt bara förtränga
att även ytliga sår kan lämna synliga ärr?
Om en människa väljer att förändra sitt liv, ta tag i sin egen vardag och sluta låssas som om
allting faktiskt är som en dans på rosor, borde inte dem runt omkring stödja det beslutet då
ist för att skratta personen rakt upp i ansiktet?
Jag valde att göra en förändrig i mitt liv, ja må vara ung, men jag vägrar vakna upp en dag
och komma underfund med att tanken om att ja inte gjort någonting konkret i mitt liv faktiskt finns där.
Varför leva ett liv halvdant, varför leva de så abstrakt att du aldrig kan sätta ord på dina känslor?
Nej, vill du förändra någonting måste du göra det själv och sluta förlita dig på andra hela tiden.
Men glöm inte bort att en hjälpande hand inte alltid innebär att du inte klarar saker själv,
det är bara ett bevis på att du slipper vandra ensam när du själv börjar tappa fattningen.
Men nu sitter man här, mätt som en ko och hurtig som ett kylskåp och inväntar dagens arbetspass.
Det är nämligen så att i natt kör ja min första jour på jobbet, vilket jag, konstigt nog, ser fram emot lite.
Jag har ju mitt smultronbär som får hålla mig sällskap i kväll via telefon så ja slipper vara helt ensam.
Dagen strid är bara uppvärmningen inför morgondagens krig - Så ta allt med en nypa salt!
Kommentarer
Postat av: otwoone
Bra inlägg måste jag säga! Tycker du har helt rätt i det du skriver. Jag kände också att jag behövde en stor förändring i mitt liv, det var så jag hamna in i skolan igen och flytta från stan. sen behöver ju dock inte allt ske så drastiskt som det blev i mitt fall. Hehe. Bra inlägg! Skoj läsning! =)
Ha det gött!
/Jennie
Ps. Ledsen för det andra. Kom åt enterknappen =P
Postat av: Smultronbär.
Åh hjärtat, att du äntligen kommit in i blogg världen ;) Me like alot. <3
Trackback
