Vackert



Jag kör en hel kväll med denna vackra varelse idag!
Hans röst får mig att smälta, hans leende är gudomligt.

Min!



Den absolut vackraste människan jag känner...

Black ink,

Med handen på hjärtat måste jag säga att jag verkligen älskar det jag gör på min kropp.
Jag gör ingenting  utan betydelse och eftersom min Familj betyder mest, är det dem som blir prio ett.
Jag älskar att ligga under nålen, känna den tillfälliga smärtan även om den ibland är olidlig så är det vackert.
Att skapa någonting på kroppen som man bär med sig hela livet.
Många frågar mig om jag inte är rädd för att ångra mig, men mitt svar blir Nej.
Jag är inte ett dugg orolig, jag älskar det jag gör. Och jag älskar det jag bär med mig...
Ingen har mindre betydelse än den andra...
Folk har poängterat hur det blir den dagen jag gifter mig, med klänning? Ja vad ska jag säga, mina tatueringar är en stor del av mig, jag är stolt över att bära dem och jag ser dem som någonting vackert.
Hade jag sett dem som ett problem hade jag aldrig låtit dem placerats på min kropp.
Jag vet att jag kanske är ung, jag vet att tider förändras, men om jag är säker varför tvekar ni? när det inte är ni som skall bära dem? När det kommer till andras syn på vad jag gör med min kropp eller inte, bryr jag mig ärligt talat inte ett skvatt.
Lägg inte energin på att försöka ändra på mig, lägg den ist på att göra någonting vettigt med er själva.
Detta är en del av mig idag, imorgon, och för all framtid. Jag kommer inte förändra mig bara för att ni ber om det.

När jag till och med har gått emot min egen mor och hennes hopp om att ja skall sluta tatuera mig, vad får er då att tro att era ord påverkar mig det minsta när det kommer till konsten på min kropp?

Jag står för det jag gör and Im proud of it.



Hela min familjs person nr. Jag bär dem med stolthet.



So close no matter how far - Kim <3 Jag saknar dig.



I fadern, sonen och den helige andens namn.



Symboliken - Även ur det djupaste mörker, kan en blomma få liv.
Somliga har haft det tufft men rest sig upp igen.
Andra har förlorat dem som står en nära om hjärtat, döden hade en egen vilja.
Livet blommar ut lika vackert som den största rosen.
Men även en vacker ros har taggar som kan skada.


.......

Vart tog moralen vägen? instinkten av att följa sin egen dröm? Det man själv tror på och lever efter.
Vart tog styrkan vägen som gjorde att man följde sina egna regler till punkt och pricka.
Vart tog orken vägen som fick andra att behandla en som man var värd.
Vart tog ärligheten vägen som man en gång prioriterade så förbannat högt?
Vart tog samvetet vägen som hindrade en från att kasta ur sig totalt idiotiska saker.
Vart tog själen vägen som tidigare öppnade dörrar till någonting nytt.
Självdisciplinen som fanns där tidigare, då man faktiskt gjorde rätt och skred till verket med det man stod för.
Är man så pass mycket ur balans att man inte ens kan kontrollera sig själv längre, när ens mörkaste fasor och djupaste hemligheter har runnit ur en som vatten kommande i dropp form från himelen.
Jag förstår inte, vart tog allting vägen...
Hur kan en människa tro sig vara stolt nog att leva efter en sak men göra någonting helt annat och framstå som minimal.
Det går inte ihop, svek, trotts, ånger, panik, skamm... alla dem känslorna väller över en när man minst anar det och inte en gnutta ljus syns någonstans. När verkligheten hinner komma i kapp och det känns som om även om man vill förändra allt, har man inte kraft nog att klara det.
Hur mycket kan man egentligen begära av en annan människa för att lyckas själv här i livet.
Vafan vi föddes väl med egna ben för att stå på dem, men vem slog undan dem, eller snarare vad?
En livstil som gått i total botten, en självkänsla som blivit så liten att den inte kan skådas i microskop.
Nej jag förstår inte hur en människa som trott sig blivit stark och gått vidare, kan låta det gå så här långt.
Borde man ha lyssnat när andra varnade en för ens brister?
Borde man ha tagit till sig när andra sa saker som slog hårt och man blev arg ist för tacksam?
Gjorde det så ont för att man vet att dem har rätt men att man bara är livrädd för att erkänna det för sig själv.
Det känns avlägset, men så jävla sant.
En människa som felar så här mycket, är inte värd att ses eller beröras av någon eller någonting annat än det djupaste mörker.

Fy fan säger jag bara... Fy fan....

Submit.

Someday you´ll cry for me, like I cried for you.
Someday you´ll miss me, like I missed you.
Someday you´ll need me, like I needed you.
Someday you´ll love me, but I WONT love you.


Var sak har sin tid, men ingenting är för evigt.

En skvätt av någonting nytt...

Det är äkta, det är på riktigt, det är beundransvärt, det är starkt, det är strålande, det är vackert, det är fantastiskt, det är toppen, det är helt otroligt, det är det bästa som hänt mig.
Min vänskap till dig E växer sig bara starkare och starkare, jag är en gång för alla insett hur mkt du bryr dig om mig, hur mkt jag värdesätter våran vänskap, helthjärtat och av all min styrka så är det någonting ja brinner för.
Du är en fantastisk människa och jag kan inte förstå hur ja klarade mig alla dem åren utan dig, nu har det gått många år som du vandrat vid min sida och aldrig har du låtit mig falla och du har aldrig vikit av.
Vid varje hinder har du puttat på för att vi tillsammans skall ta oss över dem , hand i hand, i vått och torrt, som alltid.
Du har aldrig lämnat mig ensam kvar. När ja trott att allting runt om kring mig har slocknat, att allt bara blivit svart så har du lyst upp min väg och och fått mig att fortsätta vandra vidare.
Du finns alltid där, om så på avstånd, jag känner mig aldrig ensam och du får mig att känna mig hel.
Utan dig vet ja inte vem jag skulle vara idag, du har gjort mig till en så mycket bättre människa än ja någonsin kunnat ana. Jag avgudar din styrka, ja beundrar din skönhet och jag inspireras av dina ord.
Du kan få dem djupaste hålen att kännas som den tryggaste mark.

Och framför allt så får du mig att skratta. Jag vet att detta är förevigt och för alltid, det är ingen skräll.



Tillsammans är vi oslagbara!


Obeskådad känsla...

Nu är det dags för uppdatering då klagomålen bara rullar in eftersom ja inte skriver så mkt längre.
Jag vet inte det kanske beror på att jag är väldigt lycklig i dagsläget.
Jag känner att ja ler från varenda muskel från min klotrunda kropp!

Jag funderade tidigare på varför ja känner detta lyckorus inom mig, som en ström som slår sig fri och tar sig förbi alla hinder den stöter på, som en våg som bara sköljer över och raderar de som känns som okonkret.
Jag rider ut den här vågen, ståendes, briljerandes och leendes och med mitt ynka lilla huvud så högt ja kan =)
Jag kanske inte har allt, dvs det här som alla drömmer om...
Jag har ingen egen familj, dvs egna barn och en karl som sköter de mesta, inget fast jobb, ingen lägenhet ingen pojkvän men jag har mitt hopp mina drömmar och jag har min stolthet över den jag är.
Och varför skall inte just dem sakerna kunna göra en människa som mig så pass lycklig som jag är idag med all rätt?
Jag behöver inte materia för att känna mig trygg, jag behöver inte en famn för att känna mig älskad jag behöver inte någon annan brevid mig varje dag för att känna mig uppskattad.
För mina vänner får mig att le varje dag, min familj gör mig lycklig och där jag bor, där är mitt hjärta i sig.

Självklart är man inte felfri, man funderar, man tänker, man konstaterar, man felar, man gråter och man känner smärta.
Men det känns långt bort idag, det känns okonkret.
Det känns som om den skutan jag idag placerat min fötter på kommer färda mig långt, långt bort... Mot mina drömmar och allt som här där till.
Horisonten speglas i bara i vatten, inte en skugga och inte ett moln så långt ögat kan nå.
Allt som syns är bästa styrman som ler och säger ai ai kapten, andra förman som glassar på däck två och njuter och jag, som står bakom rodret bak i akten och tar mig precis dit jag vill av bara en handvändning.
Lyssnar till fåglarnas kvitter, vindens tjusning, och solen steker mot min nakna hud och sätter sina spår till att få en av briljera vackert i skuggans tid.
Allting påverkar mig, ljus, dofter, värmen, kylan, allt - men det gör det positivt.
Jag värdesätter varje dag idag som om det vore min sista, trött som pigg, det får mig att le, det får mig att tänka framåt, ingenting är omöjligt för jag har ingenting som binder mig fast.
Det är min lycka!

Jag tror det är min tid nu, min tid att stiga upp ur askan och blomma ut i den djupaste lågan med dem vackraste topparna.
Jag tror det är min tid att le från hjärtat och mena det, jag tror det är min tid att acceptera det som vart, släppa det och gå vidare.

Jag lovar, jag kommer och hälsar på dig snart - för jag känner mig redo nu... Jag känner mig stark!!

Är det så här det känns att vara lycklig? - Då klarar jag av det....

Se mig, hör mig, rör mig, känn mig, älska mig.... För nu är jag här för att stanna!!


I like it.

En mycket lyckad helg, de tackar vi för!!

Jag känner mig lycklig, sliten, men lycklig =)






Det kan inte bli mycket bättre än så här <3 TOP NOTCH.
Jag älskar dig Emma Asplund, vansinnigt mycket.

!!

Jag vet att jag inte har uppfyllt önskningarna om att jag skall få fart på min blogg igen som ja tidigare lovat,
jag antar att jag haft mycket i huvudet och inte riktigt funnit tid eller ork att sätta ner samtliga tankar och känslor i ord för att sedan sprida dem vidare via längre texter som andra kan läsa, nära som långt borta.

Saker och ting har skett i mitt liv på väldigt kort tid, vänskaper ja sent kommer glömma och låta passera men som på kortare tid glidit mig ur händerna har kommit att vidröra vid mitt hjärta.
Tårar jag aldrig någonsin trodde att ja skulle fälla utav dem rimliga anledningarna ja aldrig tidigare stött på har fallit, skratt från den mörkaste platsen inom mig som valt att bryta sig igenom och bli en del av min vardag har kommit att blivit en del av mig... Jag antar att ja ler av större delen av min kropp men samtidigt har jag nog aldrig känt mig så osäker som i dagsläget...
Jag känner mig stabil, trygg och lugn men samtidigt är det som om någonting saknas... Som om det där tom-rummet bara fylls av ännu mera utrymme för ett flertal frågetecken.
Det jobbiga är att jag kan absolut inte sätta fingret på vad det är heller för det tyds varken i skratt, tårar, ilska, glädje eller någon annan känsla. Det är helt enkelt ovidkommande, blankt och fruktansvärt okonkret.
Men någonting saknas helt klart, jag försöker bara finna svar på vad...
Många känslor som kommit ikapp mig på senare dar har jag låtit passera obemärkt och utan att ja brytt mig över huvudtaget. Jag får inge grepp om dem och det känns meningslöst och onödigt att försöka bemöta dem med en falskt belagd utrstrålning i dagsläget.
För hur skall man kunna vara glad över någonting man ej vet vad det är, eller ledsen över någonting som inte gör dig ont.
Jag andas men det känns ljummet, jag skrattar men det känns konstigt, jag gråter men tårarna hinner torka innan dem fallit ner för min kind så det syns helt enkelt inte.
Är det pasé att släppa in någonting i sitt liv som man aldrig tidigare ens kollat åt? Är det dumt att komma så tätt inpå sina egna känslor att man kanske glömmer av att stanna upp och andas för en stund.
Är det ren idioti att låta någon annan fatta viktiga beslut om de så bara är svaret på ett fåtal av många frågor bara för att man själv absolut inte kan finna ens en liten tydelse av vad dem betyder.
När man inte hittar orden och känslorna inte räcker till, är det fel att be någon om en hjälpande hand då - När man inte ens kan förklara vad det är?
Men det känns ju okej, är det verkligen så fel då? Eller är det helt enkelt bara fullkomligt rätt.
Är det min skyldighet som människa att ta reda på hur man egentligen borde agera utåt för att andra i din omgivning skall få en hint av lycka eller är det min skyldighet att bevara känslan av att det är okej så gott det går för att tillslut kanske skåda lyckan på egen hand utan att bringa andra det för en kort stund.
Det kanske inte ens tar tid. Men somliga saker, om så opålitliga, kan ju ta längre tid än väntat, står då omvärlden stilla för en period i hopp om att man kommer tillbaka på tidigare bana och briljerar stolt med värmen av ren, vacker och sann kärlek.


Jadu jag vet inte... Jag vet bara att jag ler när ja tänker på vissa saker medans andra får mig att vilja kräks.






Jag ler faktiskt i dagsläget - DET tänker ja ta vara på. För dem säger att underbart är kort.


Kim - Jag saknar dig. Och jag vet inte om jag är redo att låta dig gå...Gör det dig ont om det tar tid?
Jag älskar dig , och jag hoppas att du vet att jag bär med mig dig varje dag, hela tiden!
Du är och förblir min stolthet - hur skulle jag någonsin kunna släppa taget om det...


RSS 2.0