.......
Vart tog moralen vägen? instinkten av att följa sin egen dröm? Det man själv tror på och lever efter.
Vart tog styrkan vägen som gjorde att man följde sina egna regler till punkt och pricka.
Vart tog orken vägen som fick andra att behandla en som man var värd.
Vart tog ärligheten vägen som man en gång prioriterade så förbannat högt?
Vart tog samvetet vägen som hindrade en från att kasta ur sig totalt idiotiska saker.
Vart tog själen vägen som tidigare öppnade dörrar till någonting nytt.
Självdisciplinen som fanns där tidigare, då man faktiskt gjorde rätt och skred till verket med det man stod för.
Är man så pass mycket ur balans att man inte ens kan kontrollera sig själv längre, när ens mörkaste fasor och djupaste hemligheter har runnit ur en som vatten kommande i dropp form från himelen.
Jag förstår inte, vart tog allting vägen...
Hur kan en människa tro sig vara stolt nog att leva efter en sak men göra någonting helt annat och framstå som minimal.
Det går inte ihop, svek, trotts, ånger, panik, skamm... alla dem känslorna väller över en när man minst anar det och inte en gnutta ljus syns någonstans. När verkligheten hinner komma i kapp och det känns som om även om man vill förändra allt, har man inte kraft nog att klara det.
Hur mycket kan man egentligen begära av en annan människa för att lyckas själv här i livet.
Vafan vi föddes väl med egna ben för att stå på dem, men vem slog undan dem, eller snarare vad?
En livstil som gått i total botten, en självkänsla som blivit så liten att den inte kan skådas i microskop.
Nej jag förstår inte hur en människa som trott sig blivit stark och gått vidare, kan låta det gå så här långt.
Borde man ha lyssnat när andra varnade en för ens brister?
Borde man ha tagit till sig när andra sa saker som slog hårt och man blev arg ist för tacksam?
Gjorde det så ont för att man vet att dem har rätt men att man bara är livrädd för att erkänna det för sig själv.
Det känns avlägset, men så jävla sant.
En människa som felar så här mycket, är inte värd att ses eller beröras av någon eller någonting annat än det djupaste mörker.
Fy fan säger jag bara... Fy fan....
Vart tog styrkan vägen som gjorde att man följde sina egna regler till punkt och pricka.
Vart tog orken vägen som fick andra att behandla en som man var värd.
Vart tog ärligheten vägen som man en gång prioriterade så förbannat högt?
Vart tog samvetet vägen som hindrade en från att kasta ur sig totalt idiotiska saker.
Vart tog själen vägen som tidigare öppnade dörrar till någonting nytt.
Självdisciplinen som fanns där tidigare, då man faktiskt gjorde rätt och skred till verket med det man stod för.
Är man så pass mycket ur balans att man inte ens kan kontrollera sig själv längre, när ens mörkaste fasor och djupaste hemligheter har runnit ur en som vatten kommande i dropp form från himelen.
Jag förstår inte, vart tog allting vägen...
Hur kan en människa tro sig vara stolt nog att leva efter en sak men göra någonting helt annat och framstå som minimal.
Det går inte ihop, svek, trotts, ånger, panik, skamm... alla dem känslorna väller över en när man minst anar det och inte en gnutta ljus syns någonstans. När verkligheten hinner komma i kapp och det känns som om även om man vill förändra allt, har man inte kraft nog att klara det.
Hur mycket kan man egentligen begära av en annan människa för att lyckas själv här i livet.
Vafan vi föddes väl med egna ben för att stå på dem, men vem slog undan dem, eller snarare vad?
En livstil som gått i total botten, en självkänsla som blivit så liten att den inte kan skådas i microskop.
Nej jag förstår inte hur en människa som trott sig blivit stark och gått vidare, kan låta det gå så här långt.
Borde man ha lyssnat när andra varnade en för ens brister?
Borde man ha tagit till sig när andra sa saker som slog hårt och man blev arg ist för tacksam?
Gjorde det så ont för att man vet att dem har rätt men att man bara är livrädd för att erkänna det för sig själv.
Det känns avlägset, men så jävla sant.
En människa som felar så här mycket, är inte värd att ses eller beröras av någon eller någonting annat än det djupaste mörker.
Fy fan säger jag bara... Fy fan....
Kommentarer
Postat av: Stephanie
Hej tjejen
Jag har börjat blogga igen; nu om att följa sitt hjärta & pröva sina vingar genom en flytt till Oslo, hösten 2009.
Följ mig på http://steppastar.blogg.se
Trackback
