tro de eller ej.
Ibland skrämmer man sig själv, man låter sig själv tro på någonting så hårt och så mycket att det nästan känns som om det är sanningen du vidrör. Man tillåter sig själv att än en gång fatta tag i den där storm vinden som svepte förbi och som om du vore odödlig kastar du dig ut i dess storslagna storm vingar. En storm du tror dig kunna rida ut briljant och oskadd. Men ack va fel man har ibland, och jävlar va ont det gör att falla som en sten kastad från 20de våningen i medvind. Fan va arg jag är. Att slänga sig ut utan fallskärm och förvänta sig att landa med samma vackra utseende som ett höstlöv som seglat sig ner från ett trä, kyss mig nånstans. Det gör ont, det är mörkt och jävlar va less man blir. Du bryter varenda ben i kroppen om du är så korkad att du kastar dig ut utan säkerhets sele. Du kommer blöda mer än en nerskjuten soldat i krig. Fattar du inte att du är dödlig? Du går inte rakt igenom en storm oberörd oavsätt om du tror att du är stålmannen...
Jag trodde jag var så förbannat tuff och kunde klara allt. Men så kommer det faktorer som man aldrig trodde att man skulle bemötas av, typ som du, som raserar hela den där jävla förbannade muren. Den där som man så sakta och under en sån lång tid KÄMPAT för att få upprätt, stabil och ORÖRLIG. den spränger du på en sekund utan att ens tänka dig för. Om du passerar en mur där du aldrig sett baksidan, va förväntar du dig? Guld och gröna skogar? What you see is what you get fuckface.
ååh ja e så less.
