nattetid
"du kommer över det" , "släpp det bara" , "tänk inte på det"... bla bla bla, dem orden är någonting jag tröttnat på för dem är så förbaskat lätta att bara spotta ut men hur lätt är det att agera där efter? Hur lätt skulle du tycka att det var när ditt hjärta slets ur din kropp, kastades i backen för att sedan bli trampat på? Hur lätt skulle du tycka att det var att bara ta dem tankarna du har cirkulerandes i hjärnkontoret och strimla dem för att göra dem till så minimala flisor att ingen någonsin kommer kunna tyda dem? Lättare sagt än gjort va? Säg då inte till mig hur jag skall agera, hur jag skall tänka, hur jag borde känna för du har ingen aning om vad som forsar igenom mig. Du vet inte hur det känns att stå i mina skor dag ut och dag in och du vet inte hur en annan människa tänker bara för att du tror dig ha passerat samma hinder! Jag har så många ggr tidigare sagt det men jag måste göra det igen, oavsätt om du gått igenom, vad du tror är, EXAKT samma jävla situation som dykt upp för någon annan så kommer du aldrig, och då menar jag ALDRIG, någonsin kunna föreställa dig hur det känns. Inte ens om det skedde samma tidpunkt, på samma plats och under samma omständigheter. För du är inte jag och du är inte mer än någon annan. Det är fanimej mänskligt att fela, det är mänskligt att förlåta även om det tar emot ibland. Jag fann svaret på alla mina frågor, tror ni iaf, jag fann det jag sökte. Men vet ni? PÅ bluff och båg tillråga så har jag inte funnit ett piss. Även om det är ett scenarie lika brett som en pissmyra så kanske det för mig känns som käftarna på en aligator. Som att bli lynchad och stympad i småbitar för det där förbannade såret som nyss läkt, ja precis det där, har kanske än en gång blivit uppfläkt. Stoppa blödningen på det om du kan. Ta den största kniven du har och spetts den rakt in i det minsta sår du bär på din kropp, tro mig det känns precis lika mycket som det hade gjort om du blev överkörd. Hastig smärta kan ibland vara den värsta. Jag mår bra, jag skördar mina tankar och sorterar ut dem genom att skriva av mig, tror du att du känner mig och vet hur jag tänker bara för att du läst detta, och alla dem tidigare inläggen, så har du fel. För oavsätt om ja kan framstå som djupt deprimerad, piss glad eller förbannat arg - så kan det vara motsatsen. Klarar du inte av att läsa mellan raderna eller om du inte känner mig sen tidigare, gör dig då inte ens besväret till att försöka förstå dig på mig. Eller du, om du känner mig - försök inte ens då. För det är ingen idé. Detta är mitt ventilations forum och så kommer det förbli. Bolla era tankar mot ett plank ni, jag tänker inte göra det. För om du kastar bollen för hårt så kommer den slå tillbaka med en skyjävla kraft och det kommer svida. Det kommer göra så förbannat ont att inte ens du kan hantera din egen smärta. Tror du jag är så dum och utsätter mig för det? när jag redan gjort tabben att blotta mig själv. Aldrig. Försök inte ens förstå.
"DET" finns inte i min värld. Så många ggr som ja sett det passera. Det kan lika gärna fortsätta så för jag har endå inte stake nog att greppa tag i det än. Jag är bara jag, släpp det eller hantera det varsamt. Jag har inte mer att erbjuda, Mathilda var mitt namn - jag är 20 år - född till att vara en tänkare - Bor hemma med min familj som jag älskar mer än allt, mycket och många - jag har inte en fet inkomst eller en blänkande bil. Jag är bara jag. Och jag tampas med det och är stolt över det. Vill du vara en del utav det som många andra kallar liv, först då behöver du göra dig besväret. Jag är en svår knäppt nöt bara så du vet. Krossa skalet och du är duktig.
Tack gode gud för att det finns människor som er, ni som jag värderar.
Jag saknar det
