berörd
Jag har alltid trott att du och jag har haft en innebörd. Att det alltid vart någonting mer.
Jag har aldrig släppt dig, jag har aldrig kunnat glömma vad vi hade tillsammans. Jag har sökt svaren så länge, alla frågor som stått etapp på ett blankt papper. Allt som blev osagt.
Jag har så mycket jag vill säga dig, jag ville ge allt men jag var för feg. Jag sprang så fort jag kunde, jag antar att det var för att det vi hade var äkta. När någonting blir så konkret att man kan ta på det, då är det skrämmande för mig. Så länge känslorna hålls på ett abstrakt plan känner jag mig manad till att styra över dem. Men med dig förlorade jag kontrollen totalt - jag blev kär.
Jag vet att det var fel av mig att vända dig ryggen, jag vet att det inte var rätt val det jag gjorde, jag vet att ja ångrat mig varje sekund efter det och jag vet att ja inte kan finna någonting utav det vi hade i någonting annat. Me jag har febrilt försökt, i 15 månader har jag stampat i samma ruta omedveten om vad som komma skall.
Jag har saknat, jag har hoppat och jag har egentligen aldrig slutat tro.
Vad det säger, vad dem gör - det spelar ingen roll längre. Mitt hjärta tillhörde dig då, och jag vill inte att du ger tillbaka det idag. Jag hoppas....men vågar jag tro?!
Jag saknar dig!
Jag har aldrig släppt dig, jag har aldrig kunnat glömma vad vi hade tillsammans. Jag har sökt svaren så länge, alla frågor som stått etapp på ett blankt papper. Allt som blev osagt.
Jag har så mycket jag vill säga dig, jag ville ge allt men jag var för feg. Jag sprang så fort jag kunde, jag antar att det var för att det vi hade var äkta. När någonting blir så konkret att man kan ta på det, då är det skrämmande för mig. Så länge känslorna hålls på ett abstrakt plan känner jag mig manad till att styra över dem. Men med dig förlorade jag kontrollen totalt - jag blev kär.
Jag vet att det var fel av mig att vända dig ryggen, jag vet att det inte var rätt val det jag gjorde, jag vet att ja ångrat mig varje sekund efter det och jag vet att ja inte kan finna någonting utav det vi hade i någonting annat. Me jag har febrilt försökt, i 15 månader har jag stampat i samma ruta omedveten om vad som komma skall.
Jag har saknat, jag har hoppat och jag har egentligen aldrig slutat tro.
Vad det säger, vad dem gör - det spelar ingen roll längre. Mitt hjärta tillhörde dig då, och jag vill inte att du ger tillbaka det idag. Jag hoppas....men vågar jag tro?!
Jag saknar dig!
Kommentarer
Trackback
