mpattilla

Tänk vad bara ett samtal kan göra.
I det tidigare inlägget var jag bara brutalt tvungen att ventilera mig, det var som om en låga slog sig fast inom mig.
Men nu, även om andningen är kämpig, hostan lika irriterande som tidigare och skallebanken vägrar ge vika så känner jag mig återigen glad och relativt lugn.
Var länge sen jag blev så där anti som jag var tidigare idag, det tar verkligen på krafterna?
Tänk dem som går omkring hela dagarna och inte utstrålar minsta lilla gnutta lycka, som bara surar och aldrig ler, dem måste verkligen ha det kämpigt, för bara dem här timmarna gjorde jag nog av med mer energi på att vara bitter än jag gjort på flera veckor av att vara glad. Allting blir så mycket enklare när man ler, när man fångar dagen och gör den till någonting vackert. Jag har sagt upp min sura sida, men visst kan även få en dänga av bitter kängan ibland. Idag var en sådan dag, en dag då man bara vill dra täcket över huvudet och försvinna för en stund.
Men jag är evigt tacksam att jag har min otroligt tåliga och vackra vän Emma. Jag förstår inte hur hon gör det, men hon har då alltid orkat med mig i alla dessa år, dag som natt, i vått och torrt, dygnet runt. Och på bara några minuter får den damen mig att skratta åt allting jag tyckt vara så förbrilt jobbigt. Hon är skadligt bra, hon är bra för mig och så många andra. Finns nog ingen människa som påverkar mig så mycket som hon gör. Hon behöver inte ens vara nära för att veta att någonting inte står rätt till, vi behöver inte ha pratat på jätte länge, hon bara vet.

Är det inte skrämmande? eller bara totalt fantastiskt att ha en sådan vän. En vän som bara vet, känner och finns där utan att alltid vara nära, även om jag alltid bär henne med mig i mitt hjärta.
En natt, av många, hösten 2008 var för mig någonting jag önskar att jag aldrig upplevt, någonting jag hellre skippat och låtit gå pasé. Jag kommer aldrig glömma det, men jag kommer heller aldrig glömma, Emma och jag hade då inte talats vid på ett bra tag. Men dagen efter hade hon försökt nå mig för allt va hon var värd. Hon hade inte kunnat sova, hon visste att någonting var fel. Jag kommer aldrig glömma när jag fick höra det. Hon hade en klump i bröstet och bara visste. Hon kunde inte sätta fingret på vad som hänt, eller varför, eller när, eller hur. Hon bara visste att jag behövde henne.

Är inte det ganska otroligt? Kan ett vänskapsband vara så starkt? - Hon är otrolig. Dem som försummar eller går miste om att ha henne vid sin sida i sitt liv, gör sitt livs största tabbe. För utan henne, hade jag inte vart någonting.
Hon bidrar med så mycket i mitt liv, och även i många andras, hon finns alltid där .
När jag är glad skrattar hon med mig, när jag är ledsen torkar hon mina tårar, när jag är arg finns hon där som boll plank. Hon dömmer inte, hon är rak och ärlig och hon är äkta. Hon är extremt vacker och hon gör mig komplett.

Tack Emma för att du är en sån fantastisk vän! Utan dig vore jag katastrof, jag vore ingenting. Jag har dig att tacka för så mycket att orden inte räcker till.

Har du en sådan vän vid din sida en vacker dag, vårda det ömt för det är sällsynt. EXTREMT sällsynt!

och det är det bästa som kan hända dig.
Någon som aldrig, oavsätt vad, vänder dig ryggen.