mpattilla

 http://www.myspace.com/durtylow










["Jag älskade ännu inte, även om jag ömmade för kärlek. Jag sökte vad jag kunde älskat, förälskad i kärleken."]

Jag har skaffat mig en ny hobby!? humn... va hände.

Jag kan inte klandra mig själv för ditt misstag, jag orkar inte oroa mig för att det skall ske igen, ja vill inte låsa in mig i det skall ja trätt fram ur. Jag vill helt enkelt inte, så jag skall göra allt som står i min makt för att se till att du inte lyckas påverka mig negativt utav allt de här för du bringade mig skratt och glädje. Och nu när jag vet varför du... ja va ska man säga, varför det blev som det blev kan jag inget annat göra än att kliva på stigen igen. men den här gången vänder jag inte om. Det är över nu, du flydde jag tänker bara lämna det bakom mig.

Ett leende bringar tillit hos fler än vad ett slag bringer smärta hos mer.

"du kommer över det" , "släpp det bara" , "tänk inte på det"... bla bla bla, dem orden är någonting jag tröttnat på för dem är så förbaskat lätta att bara spotta ut men hur lätt är det att agera där efter? Hur lätt skulle du tycka att det var när ditt hjärta slets ur din kropp, kastades i backen för att sedan bli trampat på? Hur lätt skulle du tycka att det var att bara ta dem tankarna du har cirkulerandes i hjärnkontoret och strimla dem för att göra dem till så minimala flisor att ingen någonsin kommer kunna tyda dem? Lättare sagt än gjort va? Säg då inte till mig hur jag skall agera, hur jag skall tänka, hur jag borde känna för du har ingen aning om vad som forsar igenom mig. Du vet inte hur det känns att stå i mina skor dag ut och dag in och du vet inte hur en annan människa tänker bara för att du tror dig ha passerat samma hinder! Jag har så många ggr tidigare sagt det men jag måste göra det igen, oavsätt om du gått igenom, vad du tror är, EXAKT samma jävla situation som dykt upp för någon annan så kommer du aldrig, och då menar jag ALDRIG, någonsin kunna föreställa dig hur det känns. Inte ens om det skedde samma tidpunkt, på samma plats och under samma omständigheter. För du är inte jag och du är inte mer än någon annan. Det är fanimej mänskligt att fela, det är mänskligt att förlåta även om det tar emot ibland. Jag fann svaret på alla mina frågor, tror ni iaf, jag fann det jag sökte. Men vet ni? PÅ bluff och båg tillråga så har jag inte funnit ett piss. Även om det är ett scenarie lika brett som en pissmyra så kanske det för mig känns som käftarna på en aligator. Som att bli lynchad och stympad i småbitar för det där förbannade såret som nyss läkt, ja precis det där, har kanske än en gång blivit uppfläkt. Stoppa blödningen på det om du kan. Ta den största kniven du har och spetts den rakt in i det minsta sår du bär på din kropp, tro mig det känns precis lika mycket som det hade gjort om du blev överkörd. Hastig smärta kan ibland vara den värsta. Jag mår bra, jag skördar mina tankar och sorterar ut dem genom att skriva av mig, tror du att du känner mig och vet hur jag tänker bara för att du läst detta, och alla dem tidigare inläggen, så har du fel. För oavsätt om ja kan framstå som djupt deprimerad, piss glad eller förbannat arg - så kan det vara motsatsen. Klarar du inte av att läsa mellan raderna eller om du inte känner mig sen tidigare, gör dig då inte ens besväret till att försöka förstå dig på mig. Eller du, om du känner mig - försök inte ens då. För det är ingen idé. Detta är mitt ventilations forum och så kommer det förbli. Bolla era tankar mot ett plank ni, jag tänker inte göra det. För om du kastar bollen för hårt så kommer den slå tillbaka med en skyjävla kraft och det kommer svida. Det kommer göra så förbannat ont att inte ens du kan hantera din egen smärta. Tror du jag är så dum och utsätter mig för det? när jag redan gjort tabben att blotta mig själv. Aldrig. Försök inte ens förstå.

"DET" finns inte i min värld. Så många ggr som ja sett det passera. Det kan lika gärna fortsätta så för jag har endå inte stake nog att greppa tag i det än. Jag är bara jag, släpp det eller hantera det varsamt. Jag har inte mer att erbjuda, Mathilda var mitt namn - jag är 20 år - född till att vara en tänkare - Bor hemma med min familj som jag älskar mer än allt, mycket och många - jag har inte en fet inkomst eller en blänkande bil. Jag är bara jag. Och jag tampas med det och är stolt över det. Vill du vara en del utav det som många andra kallar liv, först då behöver du göra dig besväret. Jag är en svår knäppt nöt bara så du vet. Krossa skalet och du är duktig.

Tack gode gud för att det finns människor som er, ni som jag värderar.

Jag saknar det

Du är en pinsam upplaga av en naken skörd. Du är en brutalt omänsklig varelse utan varken hjärta eller hjärna. Du är en handlings förlamad, totalt inkompetent, jävla nolla. Du fick mig att känna mig vilsen och trött från att ha svävat på moln. Men nu, skrattar bäst som skrattar sist. Du kan ta ditt patetiska tryna och köra upp i hennes röv förstår du det? Jag har absolut ingenting mer att säga dig. Du är inte ens luft för mig, för så viktig är du inte.


Internet kan ljuga, men ibland är det där den nakna sanningen kommer fram.

4 dygn, vart tog dem vägen. Sömnen var den klassad som överskattad? Fortfarande det där konstant cirkulerande frågetecknet som banar sig fram, jag förstår verkligen inte. Den där lågan så skarp, skall den nu slockna för att återigen glömmas bort? Utan förklaring, utan anledning utan en logisk faktor - det är inte så lätt även om önskan vore som så. Jag vill inte glömma, jag vill veta. Jag vill höra den där lama ursäkten, se dig i ögonen igen och ta emot det. Jag vill kunna hoppa ett steg till. Jag vill inte stå här och trampa på samma ställe och fråga mig själv vad som har hänt. Men den största frågan som kommer upp - Vem är du?`

Skall ett svar vara för mycket begärt. Om så, ge mig iaf sömnen för att drömma vidare.

Jag kan verkligen inte sova, hela min hjärna arbetar för ett helt fotbollslag och jag kan inte göra någonting åt saken. Jag kollar på film - tankarna finns där endå, jag spelar hög musik - tankarna slår i stämma, Jag gör allt som står i min makt för att manipulera mina egna tankar just nu men det går inte, dem vill inte, dem är inbitna i min frontal lob och i alla andra små utrymmen innanför pannbenet på mig. Jag får panik. Det är som om det springer omkring en irriterande insekt där uppe, han hittar inte ut,han är vilsen men han kämpar förbrilt för att finna sin väg att komma loss. Snälla hjälp honom att hitta ut, mosa honom för att lindra smärtan gör va fan som helst jag orkar inte ha han där. Jag vill bara somna och vakna till det där lilla extra. Jag vill bara bli omfamnad och känna mig trygg men jag är livrädd. Vem var du? du som tog dig rätten till att riva min mur för att sedan stampa på resterna och fly all världens väg. Så långt att inte ens spåren leder mig rätt. Jag kan inte göra mer, jag känner mig handlings förlamad. Jag vill bara somna....

och vem sa nått om att ställa om till vinter tid? tror ni inte att man e tillräcklig depp endå rent generellt.
Måste man stämpla ut officiellt och kasta sig i armarna på en Vintertid? Nej jag strejkar. Adjö!

På riktigt, va hände? vart är du? men framför allt VEM är du? jag föll för nått jag trodde var stabilt. Men nu vet jag inte, jag tror jag håller på att bli knäpp. Jag vågade hoppas och jag vågade tro, men nu, finner jag ingen som helst ro. Du kastade dig in, välte allt. Du tog ditt pick och pack, du drog och nu känns de jävligt kallt. Jag vet inte vad som hände, jag vet bara att det var äkte det som jag kände. Men vart gick det fel? fan....

Sveriges största frågetecken. och det slutar aldrig förvåna mig.

Jag fuckade upp det här och jag vet inte ens hur? fan det kändes ju bättre än någonsin, det kändes äkta, det kändes som om det var ljuset jag sökt efter så länge. men nu, jag ångrar det inte. Jag vill bara veta, vad hände? Vart tog jag vägen,vart i tunneln fanns det där hålet, vart skulle jag ha hoppat ist för att marscherat framåt i så hastig fart. Skulle jag ha svängt av där borta där skylten såg så sne ut? skulle jag har vejt undan när hindrena kom ist för att storma rakt igenom dem, en efter en efter en. Det är beundransvärt hur man kan gå från att vara känslomässigt inkompitent till att sväva på rosa moln för att snabbt vända om och tvär slå i backen på mindre än en månad, och tillråga på allt åka på en fet dänga av mindre önskvärt virus i halsen så man får drass med äcklig jävla penicilin i 10 dagar och gurgla nått som har samma konsistens som ill-grönt snor och som smakar ko skit. Jag är inte ett dugg positiv nu jag vet, men jag tänker fan inte ens försöka ha ett leende på läpparna. Jag är inte ledsen, jagär förbannad, jag är inte gråtfärdig, jag är frustrerad.

Ibland undrar jag om människor, verkligen, tänker med toppen av dess kön dvs i manligt fall med kuken.
Jag tror fan inte det är nån klyscha, när ni fått den där bruden ni stirrat sönder i timmar att sära på benen med hjälp av eran charm, den där glimten i ögat som jag, och förbannat många andra, undrar hur i helvete ni lyckas klistra dit skiten för det är ju så falskt men endå så djävulskt skarpt att inte ens vi kan såga eran bluff.
Förstår ni inte att det är avsky värt? är ni ute efter kroppen, som dessutom inte är i form för fem röda öringar så säg det då förihelvete, eller är ni så fega att ni spela på båg och bluff tills sista stenen är lagd? idioti vill ja kalla det. Hur fan är ni uppfostrade egentligen? Har ni aldrig fått en fet jävla dänga av brustet hjärta? har ni någonsin känt er så förödmjukade i hela erat liv att eran pitt känns som 2 mm och eran manlighet som en skvätt piss i en pissoar längst E20. Tvi mattisborgen för er där ute som väljer att medvetet pissa, spotta och sparka på den som redan ligger. hur tror ni att ni får den personen att må? hur tror ni att ni påverkar hennes självkänsla i kommande relationer? och hur i HELVETE skall man kunna fokusera på tilliten när någon tänker med sin pitt och inte med den hjärnan som era föräldrar förhoppningsvis knullade fram åt er. BETE ER! Den där oskulden som föddes då, mosades idag - djupt in i benmärgen bara, och då menar jag ENDAST, pga av att du din jävel knullade med pitten och inte med hjärtat. Tro inte att du kan storma in i hennes liv, charma henne omkull, knulla henne blå och sen dra och med allt hån du bär på skratta henne i ansiktet för att du är cool inför grabbarna. För HON om någon, hade en känsla med i spelet och du valde att ignorera det, är det coolt eller är det bara förbannat, brutalt ONT! Du är inte tuff som spelar ett spel på henne känslo-plan, du är inte ball för att du har 25cm kuk som du doppat i 145 brudar på en säsong, du är inte tuff för att du hånar henne inför grabbarna. Stå för va fan du gör istället, tror du att du lever mer än en gång? Tänk om och var realistisk för i helvete. Den där tjejen som du just då, just DEN kvällen knullade utan att tänka dig för, kanske i själva verket var gjord för att vandra vid din sida resten av ditt liv, skall du då, för att du är trångsynt, dum i huvudet och sveriges största fitta gå miste om det ist för att lägga till EN gnutta tanke eller känsla i det hela, för det är fan allt som behövs.

"jag är rädd för att bli sårad" SKIT SNACK, du är inte rädd du är för fan så FÖRBEREDD som man kan bli ditt as, du är bara feg, så jääääävla feg så det finns inte. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag känner mig som bambi på hal is idag, men inte fan är jag rädd för att bli sårad för jag har blivit pissad på, sparkad på och spottad på, ALLT PÅ SAMMA JÄVLA GÅNG , alltför många ggr. Jag är inte rädd för jag vet att det sker, men ja jag är väl FEG då, jag vill fan inte blotta mina känslor när du tänker med kuken. Jag vill inte blotta mitt inre när du endå tänker dra. Du må kalla mig feg men jag är fan bara jävligt mkt smartare än du. För när det väl kommer till kritan så är det du som drar och jag som står kvar och försöker kämpa för någonting som jag tror på.
Men du tycker det är lätt eller hur? du tycker att det är så jävla mycket enklare att bara packa ihop dina äckliga saker, stänga av dina patetiska känslor och dra? Du tror det va?
Ja jo jävlar, tänk om det var stake nog i dig att du kunde facea problemen ist för att bara vända ryggen till. Ibland kan jag, och jag skämms över det, erkänna att jag önskar att jag var funtad på samma tragiska sätt som er, ni känslodöda jävlar. För fan va enkelt det vore att bara stänga av, packa ihop och dra, glömma och gömma. Ja jo det vore ju förbannat jävla skönt. MEN NEJ jag kan inte det och kan du, ta den lilla gnutta hjärncell som funkar och FATTA att jag inte är kapabel till att vara hjärndöd, för jag är född med hjärna OCH DEN FUNKAR och jag är född med ett hjärta även om det ibland svalnar av. Tänd för fan inte en låga du inte kan hantera....
Då är du bara korkad! och i mina ögon, är du INGENTING din patetiska äckliga lilla jävla hora.